Back up på livet

Tänk, om man kunde ta back up på livet. Varje natt kör man över datat från servern Mittlivnu (tankar, bilder, relationer, lukter, smaker, färger, känslor, hjärnans och hjärtats styrsystem) till en annan server – typ Mittlivreserv.

Filöverföringen sker på ett ordnat och säkert sätt – flaggat och mappat. Där ligger det sedan och väntar. Till nästa natt. Då kommer en ny back up-fil med alla förändringarna. Så ökas Mittlivreserv på hela tiden, i kronologisk och indexerad ordning, med allt som händer dig.

Så kommer kraschen i Mittlivnu. Krisen är ett faktum. Alla filerna är sönderskrivna, informationen korrupt och operativsystemet fullt av virus. Du gråter och snörvlar, och får inte fatt i de lösningar du behöver för att klara av att få ordning på servern (dig själv, alltså).

Då ringer du beredskapsteknikern och beställer en restore från backupen på Mittlivreserv.

- "Inga problem", säger herr Tekniker. - "Vilken version ska vi backa till?"

Då tänker du tillbaka. Du var 16 år, kär för första gången, skapligt smal och snygg, livet lekte.

Gjorde det? Nu drar du dig till minnes hur det var. Ångestattacker, gråtnätter, brustet hjärta, aldrig de moderna kläderna, hopplöst frånsprungen av de ballaste tjejerna i klassen, ingen riktig kamrat som är där för dig, bara de som följt dig genom åren för att förnedra och förtrycka. Ensamheten blir påträngande ibland – eller alltid, kanske.

Nej, fy och hu! Inte den versionen. Inte back up:en från 1974…..

Vi tar den från 1986. 28 år gammal är du mogen nog att leva utan att ha så stora krav på dig själv, inte vara så hudlös och sårbar. Du gör många saker, en utvecklande tid. Men vänta nu – tystnaden har redan börjat lägra sig i det dåvarande förhållandet. Ensamheten blir påträngande ibland – eller alltid, kanske - och flyttkarusellen drar igång på allvar. –”Bara vi får större kök, eller fler rum, eller altan, eller….” Och inte blev det bättre någon annanstans. Bara nya ”bara vi får…” Du har nu till fullo utvecklat din förmåga att åka slalom för att inte reta upp sambon, för då blir det inte roligt. Inte säga vad man tycker, för det är ändå ingen intresserad av. Var tyst och gör det du ska.


Nej, den versionen vill vi inte heller backa till.

Kanske den från 1991? Tja, kanske inte så dumt. Första barnet har kommit. Hon har ansträngningsastma, fast det vet ingen förrän 1992. Hon skriker för att hon inte får luft när hon ska äta, och hon skriker för att hon inte kan äta, och hon skriker för att hon inte kan andas. Hon sover aldrig, för hon har redan utvecklat dödsångest. Mamman sover av förklarliga skäl inte heller. Panik, sömnbrist, sjukhusbesök i lång rad, ingen som kan hjälpa till att avlasta. Ensamheten blir påträngande ibland – eller alltid, kanske – och flyttkarusellen får snurra vidare, in i radhus, in i villor….

Nej, inte 1991.


Men vad ska jag ta då? Det fortsätter ju likadant sedan. Två barn till och 6 bostäder senare är ensamheten påträngande ibland – eller alltid, kanske. Dofterna och färgerna, tankarna och bilderna kletar ihop sig till ett nystan av osorterade intryck som egentligen inte har gjort något större avtryck. Vill jag ha tillbaka dem?

Nej, jag tror jag säger till herr Restore Master: - "Strunta i backupen från Mittlivreserv. Installera om operativsystemet och lägg på lite roliga applikationer. Sedan fyller jag på med nytt data från och med nu. "


Fast det förstås - det går ju ändå inte att göra backup på livet. Det finns bara här och nu. Allt annat är bara elektrolytiska spår i minnescellerna.

Och det är ju en tröst.