God bless mr Taketsuru

I min fackföreningstidskrift, Kollega, läser jag att det vid Kuopios universitet i Finland har genomförts en studie på 1400 alldeles vanliga människor. Av den studien har man dragit slutsatsen, att den som dricker 3 till 5 koppar kaffe per dag halverar risken för att drabbas av demens eller Alzheimers när de blir äldre.

Tack och lov. Jag skvalpar med min kopp dagarna i ända, fyller på den skvätt som kallnat i botten med ny, rykande automatdiesel och bootar om med Novaluzid däremellan.

När jag en gång för länge sedan jobbade på Kumlaanstalten som plit, grundlade jag min kärlek till ”begagnat” kaffe. I varje avdelnings lilla pentry stod en kraftig kokplatta, en sådan där av 7 cm tjockt gjutjärn. De som hade morgonvakten satte på en 5 liters kaffepanna med kokkaffe, rejält skulle det vara. Kannan stod på hela dagen. Vatten och kaffe fylldes på i takt med att personalstyrkan kom och gick i olika skift. Kannan fick aldrig bli tom.

Mot slutet av dagen var innehållet i kannan närmast att beskriva som fosterfördrivningsmedel. Mest synd var det givetvis om dem som kom till nattpasset. Under överlämningen bjöds de på den bottenskyla som nu fått samma konsistens som chokladpudding. Smaken påminde om bränd segelbåt, och det var förmodligen bara lång träning och god uppfostran som höll magarna i rätt läge.

Under den perioden började alltså mitt kaffemissbruk. Lika som kannan på Kumla aldrig fick bli tom, så är det ock med min kopp. Jag fyller på och låter det kallna. Dricker upp hälften av det kalla och fyller på med nytt varmt. Så håller det på. Mot slutet av arbetsveckan borde jag lämna in koppen för blästring på insidan, men det är ju synd – inför den sista tankningen på fredagseftermiddagen räcker det ju med att fylla på varmvatten och vispa runt lite, så – vips!

Detta tarvar ju förstås en hel del 'Walk Abouts' förbi kaffeautomaten. Det utvecklar min sociala kompetens, men framför allt har det på sista tiden hjälpt mig att förstå vilka några av mina bloggläsare är. Idag har varit en stödjande dag, en uppmuntrande dag. Jag har fått två presenter: en skyddsängel och japansk whisky. Det känns bra. Har man en skyddsängel kan man dricka japansk whisky utan att ängslas. Dricker man japansk whisky är det viktigt att ha en skyddsängel… Ja, allt hänger ihop, neh?

Japan producerar faktiskt mer whisky än Skottland (ca 375 miljoner liter per år), men den exporteras i ganska liten volym. I maj 2001 började Yamazaki Pure Malt säljas i Sverige, och sedan dess ligger försäljningsvolymen på stadiga och dryga 220 liter. Den whisky jag just nu dricker är NIKKA 21 årig Pure Malt. Den är hemsläpad av O, som i kraft av sin japanska sambo M torde vara garant för äktheten.

NIKKA, som grundades 1934, är en av de tre giganterna i den japanska whiskyproduktionen. De har hela 15% av marknaden. I början på 1920-talet begav sig grundaren Taketsuru till Glasgow, egentligen för att studera kemi på universitetet. Intresset för whisky tog överhanden, och han tjänstgjorde i stället på några olika destillerier i Spey. Väl hemma i Japan igen tog han anställning på Suntory i Yamazaki och satte upp driften för Japans första destilleri. 1934 kunde han starta sitt eget destilleri. Sagan fick en trevlig utveckling och 1989 köptes Ben Nevis Distillery i Skottland.

Och här sitter jag nu, med en japansk 4 cl stressboll rullande mot tungan. Inte alls fel. Tack till Taketsuru, O och M.

Nu har jag glömt vad som ledde mig hit.... ? Jo, det var det här med kaffet.

Så mycket kaffe som jag pimplar i mig, så lär jag ju aldrig drabbas av det där vad det nu var….. Just det, Alzheimers. Vilken tur.

Jag ska gå och hämta min kopp som står på diskbänken sedan kvart över sju och ta den sista skvätten till whiskyn, tror jag.

Men var har jag ställt koppen nu då…….?