Jag har just avnjutit en brittisk TV-dokumentär om HIV/aids. Det ser säkert ut som en felskrivning, men faktum är att den var njutbar. Inte innehållsmässig förstås, men strukturellt och professionellt. Layout och informationsuppbyggnad var oslagbar. Brittisk, med andra ord. Raka bananer, inget ovidkommande trams, kompetent och ingen försköning.
Skådespelaren och författaren Stephen Fry möter i denna dokumentär både läkare, forskare och dödsdömda patienter som ger sin bild av hur det är att leva med HIV. Hur allt började under tidigt 80-tal och vad som sedan hänt både inom forskning och förändrade livsvanor. Men också personer som, mot alla odds, har överlevt och kan berätta hur det verkligen är att leva med hiv i dag.
Stephen reser bland annat till Sydafrika. Där möter han en befolkning där drygt 360 000 individer dör av HIV/aidsrelaterade sjukdomar varje år. Det är 1 000 människor per dygn. Nu snackar vi nästan samma folkmord som den tomtepopulation jag pratade om i förrgår utsätts för. Med den skillnaden, att det här är på riktigt. Det händer varje dag i Verkligheten, Sydafrika, Världen. Större delen av de som bär på HIV i Sydafrika vet inte om det, eftersom de aldrig testas. Den sjukligt fete och andtrutne sekreteraren i Hälsoministeriet förklarade att siffran naturligtvis blir hög, eftersom det är västvärlden som avgör på vilket sätt HIV skulle vara relaterat till aids. Att aids beror på viruset HIV är ingen självklar koppling i sydafrikanska Hälsoministeriet, ser du. Alltså ligger det ingen omedelbar vinst i att öka testfrekvensen. Alltså fortsätter folk att dö utan fastslagen orsak i Afrika.
I England har HIV-spridningen ökat med 400 % de senaste åren. Ökningen sker både i homo- och heterosexuella populationer. Orsaken är naturligtvis att andelen oskyddad sex ökar i samma omfattning. Andelen individer med många sexpartners ökar också konstant. Rekordet som HIV-mottagningen i Middlesex, London, hade hört talas om var en man som haft drygt 200 olika sexkontakter under en – som till och med han själv tyckte – lite vild helg.
I Sydafrika träffade Stephen en man som själv var HIV-smittad, och nu ägnade sig åt att informera barn om hur spridningen sker, och vad man kan göra för att förhindra fortsatt epidemi. Han ansåg, att trots att regeringen förstås måste erkänna kopplingen mellan HIV och aids, så är det till syvende och sist människan själv som måste ta sitt ansvar för sitt sexuella beteende.
Dr John Chien, forskningsnestor på området, bekräftade den inställningen. Han kunde berätta om den tydliga koppling som aidsforskningen nu kan se, mellan antalet sexpartners och HIV-smitta, oavsett sexuell läggning. I de hårt drabbade områdena i Afrika är det vanligt med många sexpartners. Bigamisystemet är utbrett, och män har många kontakter utanför sina äktenskap. I England ökar den unga populationens bruk av många - både okända och kända - sexkontakter. Det gör det i hela Västeuropa, vilket syns på HIV- och aidsstatistiken även hos oss.
Det som berörde mig mest var nog de som smittats av sin partner. Anne-Marie som var 50 år gammal när hennes man kom hem från en konferensresa med en lite ovanligare present i bagaget. Carlie som fick HIV vid födseln av sin helt ovetande mamma. Eller killen som blev smittad av sin flickvän efter 2 års förhållande – och hon visste redan när de flyttade ihop att hon var HIV-positiv, men valde att inte berätta det.
Vi pratar inte så mycket om HIV och aids idag. Annat var det när jag var tonåring. Då var informationskampanjerna många och högljudda. Idag är det farliga lite bortglömt, men inte ett dugg mindre farligt. Hur kan man spela rysk roulette med sin framtid på det viset? Min före detta svärfar burkade säga om sex: ”- Före är det värt en hel tjur. Efteråt är det knappt värt hornen…!”
Han var lite drastisk, Farfar – men till viss del hade han nog rätt. Vaknar man upp i en okänd säng och inser att man haft oskyddat sex – och dessutom får ett testsvar som är positivt – ja, då undrar jag, om man inte tänker som salig Farfar….
När barnen var små, då oroade man sig för blöjeksem, fallolyckor i gungställningen, små saker som kunde fastna i luftstrupen och bilar som inte skulle stanna vid övergångställen. Nu ska man oroa sig för sånt här. Milda granater – problemen blir inte mindre för att barnen blir självständiga och vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar