Men den största anledningen är, att jag just nu inte har något att läsa. Och då menar jag inte, att jag inte har något som intresserar mig att läsa, utan att jag verkligen _inte_har_något_ att läsa. Alla böcker inom hemmets fyra väggar har jag redan läst.
Mitt förhållande till böcker är problematiskt. Har jag läst en bok en gång, så kommer jag ihåg den. Om det är skönlitteratur vill säga – är det fakta så är den ny varje gång jag öppnar den. Det är synd. Men som sagt – när det gäller skönlitteratur blir jag aldrig kvitt innehållet. Även om jag tycker boken är urdålig när jag börjar läsa, så har jag en sjuklig drivkraft att läsa den till slutet. Jag kan vara arg på boken, klaga över den och till och med sluta läsa ibland, bara för att återuppta läsningen efter ett tag.
Bara en gång i mitt liv har jag brukat våld på min ”läsa-färdigtnojja”. Den boken påbörjades i slutet av sjuttiotalet, och är inte färdig än. Den handlade om en flygplanskapning, men själva boken lyfte dock aldrig, så att säga.
För någon vecka sedan påbörjade jag en bok, som jag upplevde ungefär på samma sätt. Jag tragglade och tragglade, sida efter sida. Den var i pocketformat med så pytteliten text, att det krävdes både läsglasögon och att jag tog av skärmen från sänglampan. Jag pratade högt i min ensamhet då och då, och författaren skulle inte ha känt sig nöjd över mina gnälliga recensioner. En kväll, trött och grinig efter en inte helt lyckad dag, var jag på väg att lägga den ifrån mig och låta den bli mitt livs andra misslyckande, när ett under plötsligt skedde. Där, på sidan 309 av 364, belönades jag för ett träget och slitsamt arbete - förklaringen på problematiken Gud i förhållande till ondskan på jorden! Jisses – där kom skatteåterbäringen.
Hjältinnan har fått äggstockscancer. Hon är mitt i livet, har en underbart klok och söt tonårsdotter som hon ensam uppfostrat och gjort till en synnerligen duglig och självständig samhällsmedborgare (tack för de skuldtyngande beskrivningarna över hur det skulle kunna vara om man är en bra förälder), hon har nyligen återförenats med dotterns pappa efter 13 års separation och kärleken sveper runt henne, hennes omgivning och hon är beundrad och respekterad av alla (säger: alla!). Då drabbas hon av detta hemska och talar med en katolsk präst om saken, trots att hon själv är presbyterian (bara en sån sak). Hon pressar naturligtvis den arme prästen till en förklaring på hur Gud kan vara så elak, och vad ont hon gjort för att straffas på detta viset.
Prästen förklarar sin syn på saken. Han menar att:
”Sjukdom är inget som kosmos skickar för att pröva oss och inte heller något straff […]. Sjukdom innebär helt enkelt att något trasslar till sig i kroppen. […] och jag tror att Gud gråter när vi plågas. […] men han håller sig i bakgrunden och låter oss hantera situationen själva. Låter läkarna göra vad de kan. Låter kroppen läka sig själv.”
Hjältinnan undrar förstås vad som händer om den inte kan det. På det svarar prästen att då välkomnar Gud oss med öppna armar. Han påpekar också att bön inte är någon försäkringsinstans, utan bara ett sätt att öppna sitt hjärta, och att ett ärligt samtal med vem som helst kan ha samma funktion.
För mig, som grubblar över hur allt hänger ihop – både gudstro och realiteter – kändes det som en pusselbit kunde stoppas in på rätt ställe. Att det finns ondska i världen, sjukdomar
och elände, har inget att göra med huruvida det finns gudomliga dimensioner. Det är alltid vi själva som måste hantera, läka och ta konsekvenserna av det som kommer till oss. Att tro på en gud eller någon annan slags kraft (den som finns i alla människor till exempel) ger oss bara en extra möjlighet att öppna våra hjärtan för de verktyg vi behöver för att klara av uppgifterna vi får. Ett slags kick down, en samarbetspartner eller ett resurstillskott, om man så vill.
Jag är ju ingen religiös person, så Möllers Total, Berocca, högmässa på söndag, förmågan att ta råd och hjälp av andra – ja, det kanske är samma sak. Eller mjölk också, för den delen.
För någon vecka sedan påbörjade jag en bok, som jag upplevde ungefär på samma sätt. Jag tragglade och tragglade, sida efter sida. Den var i pocketformat med så pytteliten text, att det krävdes både läsglasögon och att jag tog av skärmen från sänglampan. Jag pratade högt i min ensamhet då och då, och författaren skulle inte ha känt sig nöjd över mina gnälliga recensioner. En kväll, trött och grinig efter en inte helt lyckad dag, var jag på väg att lägga den ifrån mig och låta den bli mitt livs andra misslyckande, när ett under plötsligt skedde. Där, på sidan 309 av 364, belönades jag för ett träget och slitsamt arbete - förklaringen på problematiken Gud i förhållande till ondskan på jorden! Jisses – där kom skatteåterbäringen.
Hjältinnan har fått äggstockscancer. Hon är mitt i livet, har en underbart klok och söt tonårsdotter som hon ensam uppfostrat och gjort till en synnerligen duglig och självständig samhällsmedborgare (tack för de skuldtyngande beskrivningarna över hur det skulle kunna vara om man är en bra förälder), hon har nyligen återförenats med dotterns pappa efter 13 års separation och kärleken sveper runt henne, hennes omgivning och hon är beundrad och respekterad av alla (säger: alla!). Då drabbas hon av detta hemska och talar med en katolsk präst om saken, trots att hon själv är presbyterian (bara en sån sak). Hon pressar naturligtvis den arme prästen till en förklaring på hur Gud kan vara så elak, och vad ont hon gjort för att straffas på detta viset.
Prästen förklarar sin syn på saken. Han menar att:
”Sjukdom är inget som kosmos skickar för att pröva oss och inte heller något straff […]. Sjukdom innebär helt enkelt att något trasslar till sig i kroppen. […] och jag tror att Gud gråter när vi plågas. […] men han håller sig i bakgrunden och låter oss hantera situationen själva. Låter läkarna göra vad de kan. Låter kroppen läka sig själv.”
Hjältinnan undrar förstås vad som händer om den inte kan det. På det svarar prästen att då välkomnar Gud oss med öppna armar. Han påpekar också att bön inte är någon försäkringsinstans, utan bara ett sätt att öppna sitt hjärta, och att ett ärligt samtal med vem som helst kan ha samma funktion.
För mig, som grubblar över hur allt hänger ihop – både gudstro och realiteter – kändes det som en pusselbit kunde stoppas in på rätt ställe. Att det finns ondska i världen, sjukdomar
och elände, har inget att göra med huruvida det finns gudomliga dimensioner. Det är alltid vi själva som måste hantera, läka och ta konsekvenserna av det som kommer till oss. Att tro på en gud eller någon annan slags kraft (den som finns i alla människor till exempel) ger oss bara en extra möjlighet att öppna våra hjärtan för de verktyg vi behöver för att klara av uppgifterna vi får. Ett slags kick down, en samarbetspartner eller ett resurstillskott, om man så vill.Jag är ju ingen religiös person, så Möllers Total, Berocca, högmässa på söndag, förmågan att ta råd och hjälp av andra – ja, det kanske är samma sak. Eller mjölk också, för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar