Aldrig så ensam som du tror

Rubriken är hämtat från Halvars blog och fungerar som rubrik för hans besöksräknare. Jag har ju inte fått till någon besöksräknare på min blogsida, så jag vet inte hur det känns att läsa ”489 514 besökare”. Jag skriver rakt ut i det stora mörka, utan att ha en aning om huruvida någon läser. Det känns som lite mer sport på så vis. Det är en konst att hålla motivationen och inspirationen uppe utan respons.

Så jag skriver på och låtsas att det står ”489 514” i en liten fiktiv ruta längst ner på sidan. Jag låtsas att jag inte är ensam.

Precis som i övriga livet. Det är en konst att hålla ångan och lusten uppe utan respons. Utan feed back och beröring.

Beröring och respons. Som förälder:

”- Mamma, vad ska jag välja för gymnasielinje? Ska jag ta en bred teoretisk eller ska jag ta frisörlinjen? Eller kanske häst eller hotell? Mamma!?”

”- Men det blir väl bra. Ta något du tycker är roligt.”

Beröring och respons. På jobbet, när någon står i min dörr:

”- Hörrö chefen – vi har ju så himla dålig funktionalitet på x-miljön. Jag har tänkt
att vi kunde göra något åt det. Jag har kommit på en grej.”

” -Visst. Skriv ner det du skulle vilja göra i ett mail till mig, så kollar jag på det. Jag har ju så dåligt minne, så jag behöver ha det läsbart, du vet.”
Ja, visst är det bra? Varje dag lämnar man människor i sin omgivning till att ”skriva rakt ut i det stora mörka” och låtsas att de inte är ensamma. Jag säger som det lilla djurbarnet i Ice Age 2: ”- Ibland så kräks jag!”
Men jag tror att Halvar har fel. Det är knappt så jag vågar skriva det – Halvar är ju en auktoritet som har skrivit böcker och allt. Men jag tror i alla fall att han har fel. Vi människor är alltid så ensamma som vi tror. Jag anser att jag grundar det på empiriska fakta.