Till min älskade

Jag kände den omedelbara närhet; den värme som strålade ut från Din kropp.

Den tinade upp den sista resten av oförbindlighet och ovakenhet som omgärdat min kärna.

Kanske är det så, att man kan leva mitt i livet utan att veta att man är vid liv;

båda fötterna markerar utgångsläge i marken,

men i det ögonblick två händer fattar tag om höfterna och tvingar rörelsen att stillna;

först då känns smärtan;

som tvingar kylan att vika,

och den innersta önskan om att få ge efter för närheten får växa och bli starkare.

Vi blev stående några sekunder och speglade oss i varandra - upplevde långsam förundran.

Var det du och jag - eller vi?

Hur älskar två som aldrig älskat? Hur ger två upp som aldrig haft?

En smekning av en hand som alltid gett - men aldrig fått.

En djävulskyss på hud som bara berörts på ytan.

Varhelst Du finns, varhelst Du andas ska jag sitta på samma trappa,

vare sig den är i sinnevärlden eller i denna.

Samma trappsteg; samma varma trä; samma farled ut mot havet.

Jag ser samma måne, samma mörker och samma gryning.

Jag ska andas samma luft; ge efter för samma rus och sova samma sömn.