Den tredje dagen

Ett nytt år.

Jag sitter och tänker efter. Hur var det år som just lagts till handlingarna? Kavalkaden känns dyster. Ironi och slap stick passar inte när jag ser i backspegeln. Ett år av oro och hårt arbete, av sjukdom och sorg. Ska jag skriva om det? Skriva om hur det egentligen var? Det är ingen som vill höra det arbetsamma, det krävande.

Men tillvaron är för de flesta just arbetsam, krävande och fylld av villkor som känns omöjliga att leva upp till. För många är det fråga om att överleva dag till dag. För andra är det en kamp för att få möjlighet att inte överleva. För de flesta är det en oro som sitter i märgen när man vaknar och fyller tankarna när man ska somna. Oron kan vara stark eller svag, men den finns där. För mig som lever i ett välfärdssamhälle handlar oron om mitt eget värde, min förmåga att prestera, att bli älskad och omvårdad, att kunna genomföra det jag tror på. Gemensamt för oss alla är oron över barnen och deras framtid, över ålderdomen som ska komma och över döden som vi inte känner.

För några av oss växer oron sig så stark, att den blir till förlamande och fördummande slöjor över vår förmåga att skapa förutsättningar för att minska orsakerna till oron. Vi lever med ångest. Den sliter och river i tarmar och hjärta och äter upp förmågan att leva, att älska, att älskas. Ångesten är ett rovdjur som jagar sitt byte för att trötta ut det.

I dag är en dålig dag för mig. Den tredje dagen på det nya året. I dag har jag inget värde, och ingen vilja att skapa mig det heller. I dag får rovdjuret leka fritt med sitt bytesdjur. Kanske klarar jag av att hålla avståndet. Kanske kan jag till och med springa ifrån det. Eller kanske tröttnar jägaren, så att jag får vila. I morgon är en ny dag, och då vet jag att nya förutsättningar kan råda. Då står jag kanske stark och lugn och ser ut över det som ska bli det nya året 2009.

Då kanske centrallåset på bilen – eller vindrutetorkaren - återgår till att vara i fokus i min tillvaro. Just nu är det inte det. Precis som för flera hundra tusen andra i Sverige känns det som om rovdjuret har tagit över just nu.

Hur är det för alla dem som lever med rovdjur som är starkare än de hela tiden? De som inte kan vila någonsin? För dem betyder inte ett nytt år att nya förutsättningar kan uppstå som Fenix ur askan. För dem finns ingen plats längre. De får vandra runt i ett obegripligt och oförlåtande samhälle och slåss med sina demoner bäst de kan. När tankarna tar över deras verklighet får de lägga sig ner bland obetalda räkningar och intorkade matrester och självdö. Om Gud är god mot dem, har de innan det gått så långt hunnit begå brott mot för dem okända lagstiftningar, så att de kan tas i förvar av staten.

Men för oss salongspsykotiska finns trots allt berg- och dalbanan mellan dagarna att åka på. Precis som förra året.