1993

För femton år sedan låg jag vid denna tidpunkt på dygnet med ögonen vidöppna och försökte få kontroll över paniken inombords. Jag hade min nyfödda dotter i ett rum i närheten, sovande i skenet av en infralampa. Hon snusade i värmen och väntade på att gulsoten skulle ge vika.

Klockan 09.00 på morgonen den 29 januari 1993 blev två minuter de längsta jag någonsin upplevt. Barnläkaren som gick rutinrond bland de nyförlösta ville aldrig sluta lyssna på min dotters hjärta. När doktorn äntligen vände sig till mig var det med orden: ”Hon har ett blåsljud på hjärtat som vi måste kolla upp.”

Hon hade lika gärna kunnat säga: ”En atombomb har just fallit över Nacka.” Livet stannade. Blodet i min kropp slutade cirkulera. Vi transporterades till barnläkarmottagningen, där man kunde konstatera samma blåsljud. Att det kunde bero på att hon var så ny vid rutinkontrollen, att kamrarna inte hunnit sluta sig riktigt än, det hörde jag bara som ett ovidkommande surr på sidan om.

Vi tillbringade nyårsafton i hemmet, på permission. När helgdagarna var över, fick vi komma tillbaka för kontroll. Då visade det sig, att det mycket riktigt varit lite för tidigt att lyssna på hennes hjärtljud – nu hade naturen gjort sitt och kamrarna hade hunnit ikapp. Allt var bra, och lillan och jag kunde åka hem till pappa och storasyster med framtidstro och lugn.

Nu är hon 15 år och redo för världen. Nu är hon liten, men stor nog att veta att hon är just det – liten. Allt världen har att erbjuda ligger framför henne som ett orosmoln, stressmoment och att växa i så småningom. Allt världen har att erbjuda ligger framför henne som en lockelse och en utmaning.

Nu chockar och bedövar hon mig med sin framåtanda, sin iver och sin förmåga att tänja gränser. Hon får mig att hicka av panik inför allt otäckt som kan hända. Men just då, för femton år sedan, fick hon mig att lamslås av att jag kanske inte skulle få se henne bli femton år.

Men nu har vi firat hennes födelsedag, jag har plockat undan disken efter hennes födelsedagsmiddag och hon har gått ut för att roa sig med sina vänner.

En sådan nåd det är, att få oroa sig för henne när hon är ute och slarvar. Det ska jag hålla i minnet, när hon kommer hemrumlande på nattkröken om några år.