Döden är livsviktig

Jag vill prata lite om döden. Det gör vi ju så sällan. Ändå är den en händelse som vi alla förr eller senare bekantar oss med. Vi pratar om allting annat - väder, barn, mat och ekonomi - men nästan aldrig om döden. Nu menar jag inte, att vi ska byta ut allt socialisationsprat mot döden, även om det i och för sig skulle kunna bli intressant. Tänk dig, när du en gråtrist måndagsmorgon hasat dig ner till din vanliga busshållsplats för att ta din vanliga buss till jobbet. Där står grannen.

- Mors på dig. Har helgen varit bra?
- Jodå, vars. Vi gick en promenad på kyrkogården , läste på gravstenarna. Sedan åkte vi ut Fonus Stormarknad en stund.
- Hittade ni nåt då?
- Nä, vi gick väl mest och tittade, hämtade inspiration, typ. Bläddrade i några kataloger och så.
- Ja, vi måste ta tag i det där vi också. Men Gunnar gjorde klart sitt Vita Arkiv i alla fall i söndags.
- Du, nu kommer min buss. Hälsa Gunnar så gott!
- Ja, hej, hej. Hälsa du också!
Vi lever i ett separationssamhälle. Barn för sig, tonåringar på en plats, yrkesaktiva här – arbetslösa där, gamla där ingen ser. Sedan är det stopp. De döda finns inte. Vi placerar dem på en kyrkogård eller i en minneslund och så besöker vi dem en gång om året, om vi är i geografisk närhet.

På senhösten släpar hinduerna sina döda i paket på tåg, lastbil och båt – tvärs över detta jättelika land för att bränna dem i Varanasi och sprida askan i Ghanga. På Nya Guinea sparar man skallen efter den anhöriga och placerar dem på rad i långhusets ”vardagsrum”. I det inre av Colombia hittar man en väl paketerad farmor eller farfar, sedan flera år i off line-läge - lutad mot trädstammarna i byn. Våra döda försvinner efter en sjukhusvistelse och återfinns först i begravningsskedet och sedan försvinner de igen.

Vi har tappat bort våra döda. Det är illa. Vi har så mycket att lära av dem, om vi bara lyssnar ordentligt. Den kanske viktigaste insikten som de kan lära oss att använda är:

• Livet är inte slut, förrän allt är över
• Inget är över, förrän livet tagit slut

Livet är inte slut, förrän allt är överI de kulturer där de döda fortfarande syns och är ”delaktiga” i vardagen fortsätter de att påverka andra människors liv. De är till ständig påminnelse om alltings förgänglighet, om att livet är begränsat i tid och rum, att de funnits precis som vi men nu finns i en annan form. De lever, fast på ett annat sätt än tidigare. Men de är lika viktiga. Den tanken går att applicera på det mesta.

Var inte rädd, låt dig inte oroas av att det du värdesätter förändras. Ta in den nya formen i ditt liv, och vårda själva kärnan.
Inget är över, förrän livet tagit slutVi styrs i vårt handlande av så mycket rädsla och av för långa konsekvensanalyser. Om jag gör så, då händer det, och då blir det så, och det vill jag inte. Så jag låter bli att göra något alls. Och så blir vi stående på ett ben eller med armarna hängande efter kroppen. Och livet passerar.

Som 18-åring var jag på luffen i Indien. Vi skulle vid ett tillfälle uppsöka en inrättning där vi fått höra, att det fanns en kopieringsmaskin. En Xerox, gu’ bevars! Vi jagade på utmed en trottoar, som vanligt ont om tid. Framför oss såg vi en folksamling. Hela den breda gatan med vidlöpande trottoarer fylldes snabbt av människor i alla åldrar, storlekar och modeller. Vi förstod att vi råkat in i en demonstration av något slag. De var inte helt ovanliga i Indiens stora städer vid den här tiden. Det blev svårare och svårare att ta sig fram, och till slut fastnade jag bakom ett par stadiga hamnarbetare, och människor klämde på från alla håll. Jag kände paniken växa, samtidigt som jag såg mitt sällskap försvinna iväg bort genom folkmassan. Jag hörde plötsligt ett ljud, som ett skott från ett vapen. Jag såg mig runt omkring, men kunde inte se något. Men så såg jag mannen som stod bara en meter framför mig svaja till och falla till marken. Han föll i framstupa sidoläge, och huvudet landade bara 50 centimeter från min sandalklädda fot. Alla ljud runt omkring försvann, som om mina trumhinnor packats in i isoleringsmaterial. Alla människor som stod bredvid mig blev kulisser. Det luktade starkt av något, som jag i efterhand kan känna igen som panik, blod och svett. Från hans huvud började en fin rännil av blod rinna, sakta över den dammiga asfalten, ner efter gatan. Rännilen växte efter hand, och så småningom var den bred som en livrem.

Jag stod och såg på mannen som dog där på gatan. Och då förstod jag. Hur det är egentligen:

Allt du gör kan du fixa till. Allt du gör kan du justera. Inget av det du gör i ditt lilla människoliv är hugget i sten. Utom just detta – att avsluta ett liv. Det kan du aldrig ta tillbaka.

Så försvann en stor del av min rädsla för att handla. Jag lärde mig att göra riksanalyser i vardagen, så att säga. Jag tar ett djupt andetag och frågar mig: Vad är det värsta som kan hända om jag gör så här?

Oftast blir svaret inte särskilt alarmerande. Oftast blir det värre om jag inte gör något. Och skulle jag göra fel, så går det att ordna till senare.

Jag menar nu inte att alla problem eller vägskäl som man ställs inför är småpotatis, och att man ska jämföra allt med att ta livet av någon.

Men jag tror det är bra, om man inser att det inte är farligt att leva fullt ut, medan man är vid liv. När man inte längre är vid liv, så är det ju över.

Om man inte, tillsammans med de andra som inte längre är vid liv, får stå på rad i långhusets vardagsrum, förstås. För då är det ju inte över.