Så jag skriver på och låtsas att det står ”489 514” i en liten fiktiv ruta längst ner på sidan. Jag låtsas att jag inte är ensam.
Precis som i övriga livet. Det är en konst att hålla ångan och lusten uppe utan respons. Utan feed back och beröring.
Beröring och respons. Som förälder:
”- Mamma, vad ska jag välja för gymnasielinje? Ska jag ta en bred teoretisk eller ska jag ta frisörlinjen? Eller kanske häst eller hotell? Mamma!?”
”- Men det blir väl bra. Ta något du tycker är roligt.”
Beröring och respons. På jobbet, när någon står i min dörr:
”- Hörrö chefen – vi har ju så himla dålig funktionalitet på x-miljön. Jag har tänkt
att vi kunde göra något åt det. Jag har kommit på en grej.”

” -Visst. Skriv ner det du skulle vilja göra i ett mail till mig, så kollar jag på det. Jag har ju så dåligt minne, så jag behöver ha det läsbart, du vet.”
Ja, visst är det bra? Varje dag lämnar man människor i sin omgivning till att ”skriva rakt ut i det stora mörka” och låtsas att de inte är ensamma. Jag säger som det lilla djurbarnet i Ice Age 2: ”- Ibland så kräks jag!”
Men jag tror att Halvar har fel. Det är knappt så jag vågar skriva det – Halvar är ju en auktoritet som har skrivit böcker och allt. Men jag tror i alla fall att han har fel. Vi människor är alltid så ensamma som vi tror. Jag anser att jag grundar det på empiriska fakta.
Vore ju synd och skam om du inte har de där 489 514 besökarna här där det är sådana kluriga funderingar.
SvaraRaderaVill du dras med några av mina läsare, kan man alltid bli vän borta hos mig genom att mejla en länk och tala om vad man vill att den länken ska ha för namn.
/halvar
Tackar, tackar. Det gör jag absolut. Jag drar mig inte en sekund för att åka snålskjuts på din blog. Och jag tror jag ska försöka fixa en besöksräknare också. :-)
SvaraRadera489 515
SvaraRadera//jena