Nyhetskväll

Så där ja. Nu har alla förberedelser passerat. Kvar är bara känslan av att det blev för mycket i år igen, trots alla goda föresatser. För många julklappar, för mycket julmat, för mycket stress. I morgon är det examen på kursen ”December – Do or Die”. Då får vi se hur jag klarar mig.

Jag är som vanligt lite ledsen över att J och jag firar jul på varsitt håll. Men vi ska nog överleva i år också. J sa till mig i helgen, att när vi blir stora ska vi fira jul med alla barn och deras respektive en annan dag än julafton, och sen kan vi göra vad sjutton vi vill på just den dagen. Det ser jag fram emot.

För att trösta mig söker jag mig till det som handlar om Dalarna, J:s hemland, på nätet. Då får jag en informations-boost! Systembolaget i Hedemora rånades igår kväll av två män med yxa och kniv som vapen. De fick med sig en okänd summa pengar.

Det var ju tur att de fick med sig pengar. Tänk er två rånare som släpar med sig så många kassar de kan bära. De skramlar iväg bortåt Esso-rondellen på väg mot Gussarvet, och haltar vidare mot Sala-vägen. Det klirrar och klongar om alla de lila påsarna som de förtvivlat försöker hålla fast på flykt från Kling & Klang, som larmet just har väckt ur jourtuppluren. På vägen ut mot Hedenbergs Energi får rånarna släng på packningen, och många sköna liter klunkar ut mot den midnattssvarta asfalten. Usch, det var tur att de tog pengarna istället.

Mindre tur hade den ponny i Dalarna, som för ett år sedan utsattes för så grova sexuella övergrepp, att den var tvungen att bli en ängel. Nu var det ju inte någon ovarsam eller sadistisk hingst som varit framme, utan en hane av människosläktet.

Råder det kvinnobrist i Dalarna? Det skulle man ju vara benägen att tro, inte minst för att J har valt mig. Att hämta kärringar utanför socknen är väl en sak, men att ge sig på en häst? Jag upphör aldrig att förundras och förfasas över den enorma kreativitet som människor uppvisar. Var kommer alla psykologiska gadgets ifrån?

Man kan ironisera och fjärma sig genom retoriska fånerier, men "at the end of the day", så berörs man ända in i benmärgen av hur jävligt människor kan hantera sig själva, sin omgivning och sina liv. Vad är det som driver fram den här typen av beteenden? Det är inte en verklighet som jag vill kännas vid.

Och då vänder jag mig tillbaka till min egen omgivning istället – landets huvudstad Stockholm. Där har drottningen själv kommenterat sin pensionsålder.

http://nyheter.se.msn.com/article.aspx?cp-documentid=12143410

Hon planerar minsann inte att trappa ned – det har hon inte tid med. Detta trots att hon längtar efter mer tid för sig själv, familjen, Sverigeresor – och barnbarn.

Med ett så rundligt apanage som kungahuset uppbär, tycker man att det vore okej att unna sig lyxen av att fullfölja drömmarna om en lugnare ålderdom, men drottningen känner att hon vill ge mer av sig själv. Det är bra. Själv tänker jag mig att kanske få arbeta tills jag är 65, så att jag kan få lyxen av att uppbära pension (med några procent av vad jag tjänat tidigare i livet). Men det tar jag, om jag bara som sagt får möjlighet att faktiskt få arbeta fram till dess. Risken att jag åker ut ur arbetslivet med skallen före innan den åldersgränsen är nådd är ju annars ganska stor. Då kan jag ju kanske ta tjänst hos drottningen för att skrapa ihop de sista pensionspoängen?

Då kan hon och jag kanske sitta i badrummet på Drottningholm och hjälpa varandra med hårfärgning och annat.

Nu ska vi sova, allihop. I morgon väntar en ny dag, fylld av julefröjd och besvikelser. Jag hoppas vi överlever och samlar nya erfarenheter.