Underverk i vardagen

Igår grälade jag på J för att han inte svarar på mina sms. Det var ju ett väldigt konstruktivt sätt att använda dyrbar kommunikationstid på. Varför grälar jag så mycket på människor? Varför kan jag inte bara vara den där hyperfokalpunkten i deras liv som sprider positiva energier och skapar kraft och glädje? Nej, på med dumluvan, ner med lansen och full fart framåt.

På tal om positiva energier: efter att ha slagit i knät oräkneliga gånger i mina försök att klättra från passagerarsätet till förarsätet i bilen, så svängde jag in till min bils husläkare, Mr H. Han släppte som vanligt allt han hade på gång inne i verkstaden och kom ut och gjorde handpåläggning. Eftersom han är en shaman, så vips var allt som det skulle igen. (Ska jag vara ärlig så tror jag att han använde ett verktyg, faktiskt)

Med en stor och glad känsla i kroppen öppnade jag förarsidans dörr och satte mig. För er andra är det säkert ingen big deal, men för mig kommer det aldrig mera att kännas som en självklarhet att kunna öppna förarsidans dörr och få åtkomst till ratt och pedaler utan att slå halvt ihjäl sig. Mr H sprider minsann positiva energier, han!