Vilket samhälle vill vi skapa?

Förutom den shitshow som dränker oss västerifrån, så pågår ett långsamt uppvarvande inför valåret 2026. Därav min hjärnas högvarv i ett försök att reda ut var jag själv står och vilka skillnader jag kan se i vårt politiska landskap. Så här ser jag det:

Alla vill ha fungerande och rättvis:

• Skola
• Omsorg och sjukvård
• Infrastruktur
• Äldrevård
• Frihet att uttrycka åsikter, utöva religion, välja politisk ståndpunkt

Eller snarare skulle inget svenskt parti komma på tanken att säga: ”Nej, vi vill inte ha det här!” 

Så vad är då splittringen och oenigheten runt detta? Jo – hur vi ser vägen dit. Hur vi ska nå Schangri-La.

På den politiska vänsterkanten tänker man att resurserna för framstegen till större delen finansieras av skattemedel, medan högersidan tänker marknads- och privatfinansiering.

Vad säger ni? Det kan väl gå på ett ut, eller? Vi har ju i vårt samhälle inte så avgrundslika klyftor och skillnader, så det kan väl inte vara en så ”big deal”? Vi snackar marginell finputsning här, typ.

Absolut. Men då hamnar vi i ett praktiskt filosofiskt dilemma. Det gäller resursfördelning (dvs. vad, till vem, när, varför, hur).

När jag gick Nijmegen-marschen på 1990-talet ”umgicks” vi under marschdagarna med många kontingenter från många olika nationaliteter. Alla bodde vi på militär camp. Vi från Sverige hade mottot att ”gruppen skulle komma fram i stridbart skick”. Det är ju en logisk förutsättning när man ska förflytta en krigförande trupp geografiskt. Vi såg efter varandra, kollade skavsår, delade på bristvaran ”vatten”, bar stundtals varandras ryggsäckar. Vi hade följaktligen väldigt lite manfall.

Några som däremot hade stora manfall var den amerikanska marinkåren. Den plöjde genom det holländska landskapet till ljudet av försångare och käng-trampande. Men i dikena lämnade de skadade och uttröttade manskap, som i brist på stöttning gått ett onödigt tidigt marschslut till mötes. (För att vara rättvis, så gällde detta också de brittiska RAF-ungdomar som låg som slokande tussilago i dikesrenarna.)

För mig blev de här marscherna en övning i och en bekräftelse av betydelsen av ”Laget före Jaget” – även översatt till samhällspolitik. Vill vi ha alla i mål i ”stridbart” skick? Om inte – hur många är vi villiga att släppa i dikesrenarna? På vilka grunder släpper vi dem?

Om marknads- och privatfinansiering ska styra de inledande fem områdena, så kan vi knappast räkna med att resursfördelningen inkluderar de som inte är kapital- och/eller resursstarka. Vem ska bära ryggsäcken eller dela med sig av vatten till den som går på knäna och har tappat sin egen förmåga? Då kan jag tänka mig att mitt vacklande marknadsvärde är en grund att släppa mig i diket.

Jag vet vad jag vill. Jag vet var min röst ska höras. Jag vet vem jag vill lita till, om/när min egen förmåga sviktar. Inte är det marknaden eller privata vinstintressen. Så mycket vet jag. Jag litar på (hoppas på) att det finns en gemensam solidaritet i samhället även framöver.

Mina svar (med hänsyn taget till min vänsterpolitiska syn) på resursfördelningen (dvs. vad, till vem, när, varför, hur) blir då:

• För att stärka vårt demokratiska samhälle ska fungerande samhällsfunktioner fördelas rättvist till medborgarna. 
• Fördelningen ska göras via demokratiskt antagna regelverk med hänsyn taget till medborgarnas behov. 
• Ansvaret för att finansiera gemensamma samhällsresurser delas av medborgarna via skattemedel.

Känns det igen? Absolut. Det är ju den välkända socialdemokratiska fördelningspolitiken. Tänk att den skulle vara bra att damma fram på 2000-talet. :)