Orange is da new fake!

 

För många år sedan under en semester på Gotland såg jag skylten med stort S. Där stod: ”Gratis luft till cyklister.”

Där och då skrattade jag bara och frustade:  - ”Ska vi andra betala för att -typ- andas?”

Men nu - långt efteråt - tänker jag på det där med viss ödmjuk undran och fasa. Har vi faktiskt kommit dit nu? Att vi alla snart får betala för luften? När företagsekonomi och produktionsideal (utan ens en mikroskopisk antydan till filantropi) får sätta den avgörande agendan för människors livsvillkor – ja, då bör vi kanske alla lägga undan en slant till den kommande ”luftfakturan". Och då menar jag inte någon luftfaktura från något påhittat företag, utan fakturan för hur många kubik syre du förbrukat per månad.  

Nå – för att härma Messiah Hallberg: Hur fan hamnade vi här?

Jag tror, att människan är av födsel och ohejdad vana naiv och godtrogen. Det är en i grunden positiv egenskap – vi behöver varandra som flock för att överleva. Då ska vi inte tro ont om den nästa, för det skapar otrygghet i gruppen. Men …..

Gång efter annan ser vi i historien hur varningsklockorna skramlar och ringer, så att täcken och öronlappar flaxar. Men ingen reagerar. Det är som inbyggt i oss trygghetstörstande vuxenbarn att blunda och tänka, att så illa kan det ju inte bli.

Gång efter annan ser vi att precis så illa blev det.

Jag kommer osökt att tänka på den där figuren (som vi alla har i vår närhet) som kammar sidohåret över huvudet för att dölja flinten. Plötsliga vindbyar får håret att vända sig bort från skulten och stå rakt ut på andra sidan som en gammaldags radioantenn. Ofta har jag undrat om personen själv vet/förstår att alla ser det ofruktsamma i ansträngningen? Tror hen att försöket att dölja har lyckats? Eller tror hen att hen faktiskt inte längre är flintis?  

(Det finns så klart en norm som gör att människor - då främst män, tror jag - anser sig behöva dölja en begynnande skallighet. Den normen borde få dö sotdöden enligt mig. Jag tycker det är attraktivt både fysiskt och intellektuellt med en rakade skalle, så det så. Jag använder begreppet här enbart symboliskt. Se nedan om dekapitering.)

Det finns en hel räcka av historiska flintisar som kammat sidohåret över flinten och (som jag tror) har trott att hen är osänkbar. Djingis Kahn, Idi Amin, Pol Pot (Saloth Sar), Mao Zedong, Josef Stalin, Benito Mussolini, Adolf Hitler, Augusto Pinochet, Francisco Franco, Saddam Hussein. Fyll på bara. Dock visade historien, att de alla var kejsare utan kläder. Men det tog tid för människorna att förstå vad som pågick. När ”kejsarna” äntligen var avslöjade, hade de hunnit dekapitera miljoner själar och kroppar. (Här upphör den rakade skallen att vara attraktiv - när den inte längre sitter på halsen....)

Senast i raden av kejsare har vi den amerikanska självupptagenhetens och ignoransens gudfader – Donald Trump. Även när det gäller honom känns det osäkert, om han förstår att vi ser den politiska (och själsliga) flinten – eller om han faktiskt tror själv att han inte är ”flintis”.

Men oavsett. Det som är riktigt ruskigt är, att människor tror på ”kejsaren”, trots att han är naken. Och det trots att historien radat upp så många nakna kejsare före honom. Förhoppningen är, att det för vår nyaste kejsare går för honom som för de övriga ovan listade: Vid något tillfälle eller vid någon av hans ”eriksgator” finns det någon eller några individer med det lilla barnets klarsynthet som ropar: ”Men ser ni inte att han är flintis?” Och då ska fjällen falla från våra duperade ögon.

Men: Vi har fått ett nytt slagord alldeles gratis: ”Orange is da new fake!”

(Och ytterligare ett ”och” – alla dessa politiska flintisar har varit små barn som (troligtvis) har legat i en moders famn och hållit om hennes finger. Vart tog de vägen, dessa små barn? Hur ska vi undvika att skapa framtida diktatorer och politiska flintisar?)