Två dagar i avskildhet

Jag åkte med en glad känsla av tillhörighet och lugn. Två dagar med bra jobb, bra människor, bra känsla.

Efter en nyttig helg i Stockholms skärgård har en programpunkt visat, att jag är en RO-person. Det är inte nytt. Min inlärning och mitt sätt att närma mig verkligheten sker i perspektivet ”Relaterande Observation”.

Kvarstående "bra" är bra jobb, bra människor. Men bra känsla? Jag vet inte. Men definitivt lite nya känslor.

Nytt är att jag inser att jag – som vanligt - betraktat de två dagarna och deltagarna i just mitt utpekade perspektiv: RO. Att min slutsats efter de två dagarna är gjord i det perspektivet.

Nytt är också att jag känner igen min barndoms/skoltids känsla av att på avstånd - från hörnet - betrakta ”innegängets” aktiviteter,  känna lukten av skolgård -69.och bara konstatera. 

Vilken fantastisk känsla det är att känna igen det förflutnas plåga och kunna le åt den i vuxen ålder. Att nicka igenkännande, lägga meter emellan och hålla huvudet högt i sortin.

Men gjorde jag det? Nicka igenkännande? Ja, det gjorde jag. Le åt den i vuxen ålder? Nja.

Det är nytt. Jag erkände den men log inte. Jag var tillbaka i gympaomklädningsrummet och på skolgården 1969, men betraktade utanförskapet med allvar och insikt.  Utan bitterhet, utan gråtmildhet, utan skuldbeläggande, utan hat eller grinighet. Bara konstaterande.

Det har inget att göra med de bra människor som delade mina två dagar. Det har inget att göra med konceptet under dessa dagar.

Det är jag. Min personlighet. Jag kommer aldrig så nära att jag kommer in. Det tillåter jag mig inte. Gympasalens doft, skolgårdens atmosfär ligger alltför tät.

Jag är en RO.

• ”Really Off”?
• ”Really Oneofakind”?
• ”Raisons Outofwater”?
• "Rock On"?

Nej. Min grej tycks vara RORO: "Roll On - Roll Off”.

Kom ombord när du behöver. Rulla av när du klarar dig själv.

Det är inte fel livsmission det heller.