Sverige -ilska och frustration

Många i Sverige undrar idag vart Sverige är på väg. Varför reagerar vi inte på den tilltagande islamiseringen, varför sätter vi inte ner foten – stänger gränserna för alla utlänningar som hotar det svenska? Många FB-inlägg börjar med ”Jag minns mitt Sverige”.

Jag är inte stolt över att vara svensk – jag har inte gjort någonting alls för att åstadkomma det. Jag råkade födas här. Däremot är jag tacksam för att jag är svensk. Jag har haft det oförskämt bra hela mitt liv.

Handen på hjärtat – hur många av oss har arbetat aktivt för att skapa det Sverige vi vill bevara? Våra mor- och farföräldrar var med i det arbetet, men vi…….? Hur många av oss kollar ens vilka motioner partierna lagt på det kommunala planet innan vi röstar? Vi kanske röstar in generalpuckon som lägger motioner om att flytta ett cykelställ från ena sidan av trottoaren till den andra utan att vi har en aning…..? På vilket sätt ska jag vara stolt? För att min mamma och min pappa föddes här och tillverkade mig här? Att jag inte fattade det dåliga beslutet att flytta härifrån?

Jag har ofta funderat över vad som är ”det svenska”. Modellen för vår svenska flagga hämtade vi från den danska Dannebrogen. Den svenska flaggan blev inte nationalsymbol förrän under 1910-1920-talen. Midsommarstången är en tysk kulturimport från senmedeltiden som på kontinenten restes i början av maj, men i Sverige senarelades av klimatskäl.  Spettekaka äts bara i Skåne, surströmming i Norrland och köttbullar tog Karl den VII med sig hem från Turkiet. Kräftor åt bara riktigt fattigt folk och lax var en fråga att avtala bort i statarkontrakten på Västkusten.

Hur blev de våra nationalsymboler då? Sverige är ju inget gammalt land. Länge bestod halvön av svear, götar och guter – alla med sina specifika kulturer, språk och symboler. Ja, jag vet inte riktigt, men kulturellt står Svealand, Götaland och Guteland ganska långt ifrån varandra. Det är inget fel med det, men det syr ju inte ihop ”det svenska”. Men likaväl som jag åker till Thailand eller Estland för att uppleva det speciella i kulturen så åker jag till Haparanda, Hemse eller Abbekås och insuper den lokala kulturen.

Till dig unga (eller gamla men kanske o-uppdaterade) människa som tror att vi i Sverige har facit på allt, att vi tänker så rätt, att vi äger rätten till vår rikedom genom succession, att vi som bor inom de gränser vi fick efter att unionen med Norge upphörde 1905 skulle vara på något sätt kulturellt sammanvuxna till dig vill jag säga:

Jag är en hängiven släktforskare – både för min egen del och för andras del. De som vill lära känna sin historia. Min far var en statarunge som vid nio års ålder gick och letade fimpar i dikeskanterna för att döva hungern. Jag tycker mig genom historiska studier ha en viss kännedom om hur tunn människans polityr är. Ge oss en kris och du visar vem du är…..)

Vi skriker, far runt, pysslar med våra leksaker (motorcyklar, flådiga båtar, fina lägenheter, speciella skolor för barnen, champagnefrukostar i skärgården, hemteknologi). Vi är som en samling bortskämda adelsbarn i 1700-talets Sverige. Vi håller krampaktigt fast i en ärvd förmögenhet utan att förstå att vi måste arbeta för att förvalta den. Vi bara använder den som en självklarhet.

Vad gör att vi kan hålla på så? Jo, det är det motsägelsefulla faktumet att vi har något – det enda – som gör mig på riktigt stolt över att leva i Sverige. Vi har demokrati. Vi har yttrandefrihet. Vi har en tanke om lika värde/jämlikhet.

Det har vi byggt upp med fara för eget liv (Ja, inte jag då – jag har inte gjort ett dugg som vanligt, men mina förfäder), i ekot av kulorna i Ådalen 1931, med slit och släp och strejk. Det vill säga: någon annan har sopat banan. Någon annan har lagt grunden. Jag ska aldrig glömma deras hårda arbete, ibland (inte ovanligt) förenat med livsfara eller fara för framtid.

Vilka var då de som lade grunden? I min släkt handlar det om valloner och finnar. Valloner som kom hit med yrkeskunskap, som fick högre lön än svearna, som råkade i slagsmål och fick böta med silver eller utvisning. Finnar som kom hit och tog sig an mark som ingen ville ha, slet och brände, svalt och strävade. Efter sig lämnade de släktled av smeds-, skogs- och torpmänniskor. Ingen rikedom, inga ärvda förmögenheter och inget att skryta över. De lämnade efter sig arvet att sträva, att kunskapa, att göra sitt bästa – oavsett vilket hörn på jorden du har ditt ursprung. Visa vad du kan, och jag ska teckna vem du är.

Vi är kvar där. Det kommer människor (inte muslimer, kristna, syrier, irakier, somalier – utan människor) in över Sveriges gränser. Låt oss sluta med grupperade bedömningar, Låt oss se vad människan kan och teckna vem hen är. Till och med Jesus - trots att han tillhörde ett av världens mest utsatta folk - kunde förstå och förlåta och ge en andra chans.

Äsch, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Mer än att vi är alla människor. Vissa är födda med silversked i munnen efter förfädernas arv (”svenskar”), Andra har fått kämpa skallen av sig för att överleva vardagen (”svenskar före 1960” och större delen av världen utanför Sverige). Vi sitter här som bortskämda 1700-talsarvingar och hojtar över ett arv vi aldrig arbetat för eller lärt oss att förvalta. Vi ser det hotat av ”pöbeln” som knackar på dörren. Pöbeln på 1700-talet var bönderna, torparna och den långsamt framväxande arbetarklassen. Idag är det den framväxande världsmedborgarklassen.

Bla, bla, bla… SKÄRP DIG, du svenska (?) medelklass med dina snorvalpiga 1700-talsfasoner! Gör som era förfäder: arbeta för den samhälleliga brödfödan och den solidariska gemenskapen. Sluta tro att välfärden kommer flygande som stekta sparvar, rakt in i munnen. Bara för att farfars far strejkade vid Bureå sågverk och fick lida för det i hela sitt liv (det korta, eftersom svälten tog honom redan efter 40 år) innebär det inte politisk immunitet för alla hans efterkommande generationer.

Att du saknar ”ditt Sverige” har inget med invandring eller islamisering att göra. Det beror på att du inte gjort ett skit under din livstid. Det beror på att du inte engagerat dig, tagit reda på fakta, höjt din röst, lagt kraft på att skapa förändring eller grävt där du står.

Det beror bara på att du jäst i soffan med dina TV-spel, översiktligt läst rubrikerna inför kommande val, aldrig ägnat kommunalpolitiken en tanke, tittat för djupt i lönespecifikationen utan att reflektera över omvärlden, bara tänkt på var du är i livet just nu utan att tänka generationer framåt.

Du har röstat som om du köpt en mobiltelefon – inte en framtid.

Sluta gnäll. Res dig upp ur soffan, engagera dig långsiktigt och tänk som en människa.