Efter Melodischlagerfestivalen

Rubrikerna i nyhetsflödet handlar till 99,99 % om Melodischlagerfestivalen. Jag såg den tillsammans med min yngsta och min äldsta dotter.


Nerhasade i soffan tog vi oss igenom större delen av infernot. Med alla klassiska och förväntade kommentarer. Allt från ”- Men vad har hon för kläder på sig?” till ”- Jag hade aldrig tackat Ja till det här om jag varit honom/henne”. Ja, ni vet själva hur det brukar låta.


 Jag är ingen kultursnobb. Jag har inte första tjing på vad som är ”bra” eller ”dåligt”. Det enda jag går på är vad jag själv känner river i inälvorna när jag hör det. Och det var mycket (MYCKET) länge sedan det kändes något alls när jag hörde den här typen av musik. Ni som läst tidigare vet att de som går sin egen väg, gör något som kommer från deras hjärtan oftast framkallar den typen av reaktion hos mig – Pontare och DiLeva till exempel. De enda bidragen denna gång skulle möjligen kunna vara Björn Ranelid och Top Cats. Men med viss reservation för Ranelid – var det hjärtat eller egot?

Men strunt samma. Denna gång – detta år – blev behållningen inte alls något som hade med musiken att göra. Det hade helt med pausunderhållningen att göra. Sarah Dawn Finer var sitt allra bästa Jag och fick mig att tappa andan med sin gestalt (Varför tillverkar Gud så vackra kvinnor? Är det för att vi andra ska smälta ner och dö?). Helena Bergström och Ana Gina gjorde några sketcher och kommentarer som fick mig att tappa all kontroll, all polityr och all fattning. Ett urval:

Vem?	Vad?	Kommentar
Helena Bergström som överklassdam	”Schlagerbög – men det är ju självklart. Det är ju som att säga ”kort dvärg!”	Jamen  – underbart! Alla dessa självklarheter.
Helena Bergström som träningsoverallklädd medel-Svensson	”Mitt sexliv är som en schlagerlåt – 3 minuter lång och har man tur kommer det en tonartshöjning i slutet.”	Om man känner igen sig? Jodå… Tur att tonartshöjningen kommer då och då. Annars hade jag varit en bitter liten människa…
Helena Bergström som träningsoverallklädd medel-Svensson	”Mitt kärleksliv är av den arten som sällan kommer till 2:a chansen……”	De har en tävling på svt.se som heter ”Tredje Chansen” också. Jag tror inte ens jag skulle kvala in där….
Ana Gina i Green Room	”Baku – det låter som en spennande matrett (på stockholmsaccent)….!”	Gina kan exponera ignorans utan det blir patetiskt. Bara riktigt kul!

 Själv sitter jag hela eländet igenom och undrar varför jag tittar. Varför jag ens lägger tid på det här. Och plötsligt händer det. Jag inser varför.

Jag behöver nåt att gnälla över. Därför tittar jag. Det finns säkert 100 tjusigare anledningar, men jag har ju som ni vet aldrig varit mycket för att krångla till det.

Det är så enkelt.