Fadder till en riksdagspolitiker - någon?

Det finns inte mycket jag ångrar av allt jag gjort eller tänkt under mitt liv. I princip bara en sak:
Att jag inte tog mig tid att lära känna mig själv bättre.

Så mycket enklare livet hade varit om jag begripit vem jag är. Hur jag tänker, vad jag vill. Vad som får mig att gå framåt? Som en delfintränare skulle ha sagt: ”Vad får dig att hoppa? Vad är din fisk?”

Min fisk (ni vet – när en delfintränare får delfinen att göra konster, så är fisken belöningen) är bekräftelse. Erkännande. Positiv respons. Kärlek.

Jag är en enkel människa. Enkel att tillfredsställa. Smek mig medhårs, berätta att jag är bra, spegla mig i positiv riktning, säg att jag är vacker – den bästa, den enda, och jag hoppar högt som f-n. Norska skogskatter skulle bli gröna av avund.

Får jag inte den responsen, så slår jag i backen. Näsan mot cementen, blodvite till följd och jag sjukskriver mig från det sociala etablissemanget, och jag slutar ge. Jag tystnar – eller börjar skälla, gapa och skrapa.

Det tog mig 50+ år att förstå det som beteendeforskare har vetat i mer än ett sekel: This goes for 90 percent of the world wide population….. Är jag trögfattad? Hur kan det komma sig att jag tror att jag är unik?

Det får mig att tänka på det politiska engagemanget i vårt samhälle. Vi tycker ju att politiker borde kunna kamma lugg och ta sig samman och driva opposition på riktigt. Slöhögarna ska inte sitta där på vår bekostnad och trycka hakorna mot bröstet i introvert tröstlöshet. De ska bli sporrade av oppositionspositionen och häva sig framåt. Göra rätt för sina arvoden. Va fan gör de i riksdagen, egentligen?

Men tänk om de funkar som "90 percent of the world wide population"? De blir ledsna av den negativa responsen. De känner sig nedvärderade, nertryckta, paralyserade. Dissade av merparten av det svenska (eller internationella) folket. Ingen som säger ”du är bäst”, ”du är kompetent”, ”jag tror på dig”. Valresultatet har visat motsatsen. Nu hänger ett stort antal mandat-hakor i riksdagskorridorerna djupt ner mot bröstpartierna. Nyckelbens-varning, nästan.

Tänk om vi – de folkvaldsväljande – skulle adoptera en riksdagsledamot? Bli kontaktperson, personlig coach? Få dem att känna sig värdefulla, ingjuta mod och känsla av importance? Då skulle kanske riksdagssesionerna sjuda av tillförsiktig debatt, 100-procentigt deltagande, koka – ånga – av kraftfull polarisering och intellektuella utmaningar. Kanske leder det oss mot en diversifierad politisk spets och det kommer oss folkvaldsväljare tillgodo.

Vem ställer upp? Jag kan fixa utbildning för ”Riksdagsledamot-coacher” – 5  högskolepoäng…?