Så där, ja.

Som vi konstaterat tidigare är semestern slut, livet återgår till det ”normala” och så levde vi lyckliga i alla våra dagar. Eller, hur var det nu? Vi tar ett nyhetssvep:

• Swedbank A-aktien har gått upp lika mycket som jag under semestern (dvs.  2,5 procent)
• Kurserna på New York-börserna har gått ner lika mycket som mitt humör sedan återgången till arbetslivet (dvs. 1,5 %)
• Äntligen är repriserna på TV slut och nya säsonger kan börja. Eller? Snart börjar en dokumentärrepris…
• Nya fri-murare i Österrike har avslöjats.

Av detta drar jag  fyra slutsatser:

1.       Man kan gå upp rätt mycket utan att någon förlorar förtroendet för en

2.       Man kan gå ner en hel del utan att det märks i det stora hela

3.       Varför oroa sig över om Jordbruksverket godkänner kaninernas burgolvsyta om en kvadratdecimeter felar, när x antal barn i världen lever med thinnertrasor och kontaktlimstuber under näsan?

4.       Om jag som normalsvensk normalinkomstförälder med normaletisk förhållning och normalbegåvning någonsin oroar mig för att jag skadar mina barn för livet med mitt sociala arv – så kan jag skita i det. Österrike borde börja med att förbjuda källarvåningar i enfamiljshus. Eller förbjuda enfamiljshus helt enkelt.

Jag stod nyss med en kanin tryckt emot bröstet. Hon ”snörvlade” lite till en början, men andetagen blev lugnare efter en stund. Vi hittade varandra. Hon blev trygg.

Det är en särskild känsla. Att få en varelse som du inte alls förstår - inte kan kommunicera med per språk, kultur eller fysik  – och ändå någonstans hitta jämviktsläget.

Det måste vi människor jobba på med. Jobba för att hitta. Jämviktsläget.

Andra varelser (djur, växter – shit, andra människor…) behöver vår tid. Tiden att hitta rätt i kommunikationen. Inte ska aktier, kvadratdecimetrar, kulturer och inkomster styra hur vi hittar trygghet.

Vi ska hitta trygghet hos varandra.

”Vi har bara varandra”…….