Anpassningsångest

Semestern för år 2011 är slut. Utvilad? Knappast. Jag har tillsammans med särbon bytt kök i huset. Från 1997 års standard till årsmodell 2011.

4 veckors arbetsläger. Resultat: En restlista som räcker året ut.

Men jag är nöjd i det stora hela. Det blev jättefint. Färgerna är ”Jag”. Rymden är ”Jag”. Funktionerna är ”Jag”.

Men vad är jag mer då? Jo, ”Jag=Trött”.

Trött på att aldrig få ha särbon för mig själv. Trött på att alltid avbryta jobbet för att stoppa mat i munnen på familjen. Trött på att aldrig få vara trött inför andra. Trött på att alltid jobba när jag inte jobbar.  Trött på att vara glad fast jag är förbannad. Trött på att alltid vara trött när man äntligen kommer i säng.

Nu kommer vardagen. Särbon har åkt hem till Borlänge. Allt återgår till det normala. Gemenskap mellan 18.15 på fredagar och 15.45 på söndagar. Däremellan avrapportering via telefon max en halvtimme om dagen.

Nu gäller det att hitta guldkornen som ska hjälpa en framåt under hösten. Vilka är de? Låt se:

• Jobbet: uppdraget är att sitta praktiskt taget ensam och ratta ett obefintligt projekt fram till sista december 2011. Inga lunchkompisar, inga fikakompisar. Tyst och ödsligt.
• Privat: arbetslös unge, skräckslagen nybörjare i gymnasiet, en sista-ringsunge med betygsångest och hyperfobia inför sitt sociala nätverk, taskig ekonomi, kaos i administrationen, avsaknad av sociala kontakter

Och jag vet att jag borde träna. Borde göra som särbon – träna tre gånger i veckan, skapa kontakter, bli gladare. Mitt personliga mål på jobbet var bl a att springa milen innan året är slut. Det dök. Särbon klår mig också i det.

Jag ruttnar.

Ge mig nåt kul att fokusera på, mina bloggkamrater. Shoot!