Sportsöndag

Jag är ingen sportmänniska – varken i teorin eller i praktiken – men ibland får man tacka genren för de odödliga allegorierna den bistår med. Att så precist kunna återge, förmedla och beskriva vardagens knot och de speciella livsknutorna på ett begripligt sätt – det är en gåva till oss mindre bemedlade individer.

Jag försöker hitta meningen med livet, men ser inte skogen för bara trän ibland. Just idag har det varit lite gnissligt inombords. Nyhetstorka i alla bemärkelser. SvD bjöd på ingenting till söndagsfrukost, TV sände skåpmat och tråkigheter, sysslorna har varit välbekanta och föga utmanade (mat, disk, tvätt, rapporter). Vardagen har varit alldeles för mycket vardag, helt enkelt.

Eller som Malmöhockeyns Percy Nilsson uttryckte det en gång: "Det är alldeles för mycket sport inom idrotten!"

Men man ska kanske inte kräva för mycket av tillvaron. Bättre är att sätta mål som är realistiska och nåbara, så att de får en att växa; att känna tillfredsställelsen av att ha uppnått det man föresatt sig. Även om det är svårt ibland att bortse från drömmen om de stora segrarna. De där som får en att känna sig särskild, av mänskligheten utvald. Alltså inte mat, disk, tvätt och rapporter. Utan berömmelse och ära, kreativitet och historieskrivning.

Nöjd med livet som det är.

Eller som fd förbundskaptenen i friidrott Ulf Karlsson uttryckte det: "Ju högre ribban ligger, ju svårare är det att komma över."

En självklarhet, ett självmål – fullt i klass med Arne Hegerfors klassiska: "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk."

Det är mörkt som sagt, så jag går och lägger mig.