Internationella Kvinnodagen

Förlåt - nu blir det ett sån't här jättelångt inlägg igen. Det beror på mitt engagemang. Det tenderar att växa med intervallen mellan inläggen...

I tisdags - alltså den 8 mars – firades den Internationella Kvinnodagen. Allt sedan år 1910 har kvinnors globala situation uppmärksammats, och 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Fira? Är inte det ett lite missvisande uttryck? Vad är det att fira? Att kvinnor världen över blir slagna, våldtagna, underbetalda, köpta och sålda som boskap (fast till ett lägre pris)? Det kan tyckas vara hårklyverier, men jag tycker vi skulle enas om att ta bort ordet ”fira” och i stället säga att vi uppmärksammar kvinnornas kamp för bättre villkor.

År 1979 antog FN:s generalförsamling en konvention (CEDAW) om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor. Den trädde i kraft i september 1981 och hittills har 173 stater ratificerat den. En av de få stater som fortfarande inte har skrivit på är USA.

Internationella mansdagen firas 19 november sedan 1999. Fokus ligger kring pojkar och mäns hälsa, jämställdhet, relationer, familj och positiva manliga förebilder. UNESCOs Director of Women and Culture of Peace (Ingeborg Breines) tycker detta är “an excellent idea and would give some gender balance.” (Absolut - en balans mellan könen behövs...)

Jag sov över båda dagarna – här varken firades eller uppmärksammades de. Jag snarkade vidare i min nordeuropeiska Törnrosasömn. I Sverige är det knappast politiskt korrekt att diskutera jämställdhet i perspektivet kvinna-man. Vår jämställdhetsdebatt handlar om granden, inte bjälkarna. Den snurrar envist runt den pyttelilla axel som handlar om 20 kronor mer eller mindre per timme för samma arbete. Den ”dumhetspolariserar” vems arbetsuppgift det är att diska eller dammsuga, handla eller vara hemma från arbetet om barnen blir sjuka.

Vi här i Norden behöver knappast någon jämställdhetsdebatt. Vi behöver inte kasta skit på varandra. Vi har kommit så långt på Maslows behovshierakiska trappa, att vi borde vara bortom tramset. Vi borde kunna sätta oss ner och finputsa detaljerna.

Jag har arbetat 25 år i mansdominerade yrkesområden och på mansdominerade arbetsplatser. Jag vet att det är skillnad. Att jag som kvinna måste ”foga mig”, ställa om sig och bli ”en av grabbarna” om man ska komma någonstans. Jag vet att jag måste göra jobbet tre gånger så bra som min manliga kollega för att bli godkänd. Det är min långa erfarenhet. Om bara männen i min omgivning kunde ta det till sig, utan att gå i försvarsställning. Om vi bara kunde prata om det som ”vuxna människor” – se den verklighet som är.

Det är inte alls den lilla tårtbiten av jämställdhetsarbetet som oroar mig. Det är de stora frågorna. Som till exempel att kvinnors kroppar och biologiska system är olika männens. Och majoriteten av forskarna och läkarna är män. Det betyder att de som driver vår medicinska utveckling inte känner igen kvinnors symptom och problematik. Det ger en ojämlikhet i behandling.

Dagen innan Internationella Kvinnodagen publicerades i Svenska Dagbladet en artikel om kvinnor och hjärtinfarkter. Varje år drabbas runt 15.000 svenska kvinnor av hjärtinfarkt. Nära en tredjedel av dem avlider vilket gör det till den vanligaste dödsorsaken för kvinnor. Av artikeln framgår att det fortfarande krävs mer forskning om hur man utreder kvinnor och varför hjärtinfarkt ter sig så olika hos kvinnor och män. Kvinnors symptom inte lika tydliga som männens.

Att det globalt sett behövs en generalkamp för att förlösa kvinnor från träldom, fattigdom, barnäktenskap, för tidig död och miserabla levnadsvillkor – det råder det ingen tvekan om. Låt den Internationella Kvinnodagen vara en eftertankens dag där vi samlar kraft för att hjälpa till i den kampen.

Och – eftersom forskningen fram till just nu drivs av män för män - låt den västra, rika delen av världen vara ”forskningslaboratorium” för den kvinnliga biologin, kemin och psykologin, så att vi kan använda den kunskapen i kampen för att skapa ett rättvisare samhälle för både män och kvinnor globalt.

Och framför allt – fira inte den Internationella kvinnodagen som förskolan i Hemse på Gotland. Ge för Guds skull inte flickorna semlor och pojkarna knäckebröd. Semlor innehåller enorma mängder socker och fett. Det leder till blodfettsansamlingar, vilket i sin tur kan bidra till hjärtinfarkt.

Och som jag skrivit tidigare i inlägget – kvinnors hjärtinfarkter är ett ganska outforskat område fortfarande.