I morgon lämnar jag in min telefon och min dator och tar det sista klivet ut genom företagets entré. Efter 4 år. Det är den kortaste arbetsperiod jag haft hos en arbetsgivare. Det känns konstigt. Men bra.

Jag har äntligen insett att envishet inte alltid är en dygd. Jag är av den sorten, att jag ror och ror – har jag fått nåt skit i båten så ska den iland. Oavsett insats, oavsett om ekan läcker som en sil eller om jag innerst inne vet, att jag aldrig kommer iland. Jag fortsätter ro. Man ska ju inte ge sig.Att ge upp är ett misslyckande.

Men – den här gången har Thomas Alva Edison äntligen fått mig att förstå: ”Jag har inte misslyckats” sa han. ”Jag har bara hittat tiotusentals sätt som inte fungerar.”

Om tiotusentals sätt inte fungerar, då är det dags att låta saken bero. Dags att lägga energi på annat.

En som hållit sig vid liv och utvecklats, trots att uppförsbacken skulle ha knäckt den starkaste elefant - redan under de första 5 graderna – är Ozzy O, The Prince of Darkness. I senaste numret av Allt om Vetenskap konstateras, att han borde varit död flera gånger om. Det är i och för sig ingen raketforskning för oss som varit hans skugga de senaste 40 åren, men det är intressant att få en vetenskaplig analys av problematiken. Genomikföretaget Knome i Massachusetts kommer att kartlägga Ozzys fullständiga DNA-sekvens för att kolla upp hur i hela friden en människa kan må så pass bra efter mer än 50 år av gravt missbruk. Det kostar egentligen 40 000 USD, men Ozzy får det gratis. Han själv motpresterar genom att donera sin kropp till vetenskapen efter det att han har vikt in klövarna.

Jag gläds åt en annan sak idag. Så här i valtider är media fullproppat - som en resväska på väg hem från Taxfreeland - med propagandistiskt och lättsmält valfett. En av de hetare frågorna är den samhällspolitiskt och globalt påverkande frågan om burkha i svenska samhället. Debatten bygger på känsla, retoriken är byggd som en saga av Bröderna Grimm.

Först lite allmänt svammel om vargar som ska svälja hela kommunikationsapparaten i ett enda glufs. Sedan lite uppförsbacke mot individuella värden, samhälleliga strukturer och kulturella förbehåll.

Sedan rasar vi ner i fyrtio knop under magpirrande skrik om skola, utveckling och förtryck. När backhopparen väl får stopp på ekipaget avslutas debatten med en försäkran om att loppet är empiriskt vederlagt. Backhopparna Björklund, Demirbag-Sten och Bauhn får ursäkta en obildad och buddhistisk världsmedborgare, men jag tror inte ett ögonblick på att debatten har ett skit med empirism att göra. Jag tror den handlar om känslor, om magont och rädsla. Jag ler brett när jag läser Nabila Abdul Fattah ”Burka är inte den viktigaste skolfrågan” i gårdagens Metro.

Nabila: Äntligen sätter någon upp någon form av empiriska ramar. Tack för det. Du pekar på helt andra frågor som väcks i den märkliga debatten. Som till exempel: Om man inte kan ha burka i skolan för att undervisningen bygger på att man kan se varandra för kommunikationens skull – hur ska vi göra med alla blinda människor?

En enkel fråga, men som knappast kan besvaras av Björklund för tillfället.

OK – jag har inte Ozzys genetiska förmåga att överleva uppförsbackar. Jag har inte Nabilas förmåga att argumentera sönder idiotiska slutsatser.

Men jag har möjlighet att gå ut genom dörren i morgon eftermiddag. Och det ska jag göra.