Mot slutet....

Nu haltar semestern in på upploppet. Det går trögt, skavsår och utmattning verkar ha drabbat den.
Jag sitter på altanen och håller envist och krampaktigt kvar den flämtande lågan, hejar på och vägrar ge upp.

Jag vill inte ge upp känslan av att kunna styra min egen tid, kunna välja ohämmat bland timmar och minuter. Jag vill framkalla känslan av att när som helst - oavsett tid på dagen - kunna sitta ner i solen och äta jordgubbar med skivad parmesan och dricka kallt, vitt vin. Ändå vet jag, att när den här dagen är över, så är det oundvikligen dags att ställa sig i startblocken igen.

Gårdagen bjöd på tropisk värme hos mig. Stapeln stannade på 31,5. På norrsidan, alltså. Hur det såg ut på andra sidan huset orkade jag inte ens ta reda på. Under de sista skälvande timmarna borde jag ha rest  på mig och sett till att fixa allt det där som jag inte gjort klart under semestern. Jag borde ha städat, till exempel. Jag borde ha ...... Suck. Allt jag åstadkom var utflykten till återvinningen med alla berg av tomma pizzakartonger, fiskbulleburkar och PET-flaskor.

Det var för varmt för allt annat. Det får bli den sista semesterkvällens pyssel, i stället.

Och ännu en stund vill jag hålla kvar illusionen av att ha gott om tid för sån’t.