Vad är viktigt i livet?

Vad irriterar du dig på? Människor som stannar framför bankomaten och läser kontoutdraget och glömmer att en hel kö bakom dem väntar på att få komma fram? Människor som stannar mitt i strömmen för att titta i skyltfönster? Bilisten framför dig som inte vet var han ska svänga av utan måste läsa karta på motorvägen? Alla som stannar direkt utanför tåg- och bussdörrarna för att orientera sig? Folk som säger ”jag och Pelle” i stället för ”Pelle och jag”?

Sätt dig ner och gör en lista över dina hook ups. Ring mig sedan, så ska vi jämföra.

Vet du vad jag irriterar mig på?

Ingenting.

Vet du vad jag störs av? Låt mig berätta.

Jag störs av människor som gör saker utan eftertanke. Som utan att reflektera gör andra illa. Människor som följer den första tanke som dyker upp i deras inskränkta lilla pannlob utan att relatera den till omgivningen. Människor som flyr från de vardagliga problem som vi alla ställs inför därför att det innebär en insats, ett arbete, en hantering från deras sida. Människor som konsekvent lägger effekterna av sitt eget handlande i knät på någon annan – som med andra ord ”skyller ifrån sig”.

Varje konstellation – arbetsplats, familj, skolklass, kamratgäng, föreningssammanslutning – kräver samverkan. Ge och ta. Tänka först, handla sedan. Samspel. Tänka på hur andra uppfattar det jag gör, det jag ger ut, det jag verkar för. Allt kräver smidighet, storslalom, vilja att ingå.

Varje konstellation - arbetsplats, familj, skolklass, kamratgäng, föreningssammanslutning – kan ge mig något tillbaka om jag spelar mina kort rätt. Jag kan få trygghet, kärlek, skydd, försörjning, stöd.

Att spela sina kort rätt är absolut inte att kasta skit i ansiktet på alfa-hannen/honan i gruppen, oavsett vilken konstellation vi är i. Det är snarare tvärtom, typ. Att värna om lojaliteten – oavsett vilken konstellation – är däremot raka spåret framåt.

Att leva med tonåringar är att leva i en konstellation där man ständigt utsätts för illojalitet. Där man ständigt blir utsatt för ”handla först och tänka sedan”. Den mängd skit man får kastat i ansiktet, den brist på samspel som man får dras med – den borde göra att man abdikerar från försörjningsplikt, skydd och kärlek.

Men det gör man inte. För man hoppas hela tiden att det ska vända. Att de ska förstå att man är människa, att man har känslor. Att man blir ledsen.

I det vardagliga perspektivet så går det därför inte att irritera sig över andra människors egenheter. Det blir bara så platt.

Låt tanterna kolla sina kontoutdrag precis genast i bankomatkön. Låt turisterna stanna på stället i folkhavet på Drottninggatan. Låt folk ha sina fjuttiga små åsikter om världsekonomin.

Jag har annat att försöka ro iland.