Jag är livrädd....

Den 19 juli går jag på semester.

Vadå, tänker du. Det är väl inget att vara rädd för. Det är ju bara trevligt.

Jodå, det vet jag nog. Men jag tittar på klart.se och ser att i slutet av nästa vecka kommer regnet och mycket svalare temperaturer svepande in över landet. Det är det som gör mig rädd.

Jag har gått med hjärtat i halsgropen ända sedan värmen kom som ett yrväder – dock utan Höganäskrus i rem runt halsen.

Det är som om jag tassat på tå för att inte störa vädret. Jag har försökt förbruka så lite som möjligt av det för att det ska räcka länge, länge. Jag har hållit mig inomhus för att inte slita på luften, liksom.

Trots allt jag gjort, allt jag försakat, så verkar det nu som om det ändå tog slut. Lagom till min semester.

Skit också. Jag hade kunnat roffa åt mig mer – min beskärda del – medan det fanns här.

Sacrifice without reward.

Det är mitt öde det.