Sjung om....

De sista skälvande timmarna av mitt gamla liv är här.

I morgon tar den första av mina ungar studenten. Utspring, lastbilsflak, skylt….

Skylt, ja. Den höll nästan på att aldrig bli. Hade det inte varit för två kamrater (en med tänk och en med handlingskraft och kontakter), så hade jag kanske fått stå med ett ihopfällt paraply med en svensk flagga uppträdd på spetsen och viftat med skammens rosor på kinderna.

En annan sorts skam kan jag känna när jag läser DN:s artikelserie om mobbing på arbetsplatser. Hur enfaldigt och ytligt problemområdet bemöts i svenskt arbetsliv är ofattbart. Vi håller de värderingar vi påstår oss värna om – demokrati, lika rättigheter, fair play - högt i vårt samhälle. Men när vuxna människor blir behandlade som skit under skorna på jobbet – då tittar vi bort. Vad är det vi inte klarar av i detta? Vad är det som gör att vi går i baklås – arbetskamrater, arbetsgivare, domstolar – alla blundar.

Om mina ungar tycker att de haft det grinigt i skolan med oförstående lärare, verklighetsfrånvända rektorer och elaka skolkamrater – då undrar jag vad de ska tycka när de kommer ut i arbetslivet och kanske måste se vuxna agera som högstadieelever och chefer som kryper under radarn för att slippa ta ansvar.

För en kort stund sluter jag ögonen och försöker föreställa mig hur det skulle vara att sitta ensam vid lunchbordet, att höra arbetskamraterna prata om sina helger men aldrig fråga mig, att tystnaden breder ut sig som en ogenomtränglig mur när jag går genom landskapet till mitt skrivbord. Hur det skulle kännas att mina kollegor gömde mitt arbetsmaterial, förstörde mina resultat eller spred lögner som påverkade mitt förtroendekapital i organisationen.

Jag kan inte föreställa mig. Men jag mår illa när jag försöker.

Låt min nybakade student slippa uppleva sådana arbetsplatser. Låt henne få fortsätta tro, att det bara är omogna barn som bär sig illa åt; att vuxna människor använder sin kreativitet på annat sätt.

Låt henne tro på att ”den ljusnande framtiden” är hennes.