Promenad i glömskans grönska

Idag är allt bra. Jag känner mig lätt, både till sinnet och i kroppen. Jag har haft en underbar helg med spontanbesökande goda vänner, en mil i skogen med särbon och perfekt marschtemperatur. Efter sandstranden vi passerade lekte små barn, byggde sandslott - medan deras föräldrar tände grillen och slet plasten av korvpaketen. Ungarnas regnställ lyste som kulörta lyktor i diset.

Under eftermiddagen idag letade jag igenom lådor och skrymslen efter en speciell sak. Då hittade jag en helt annan sak, som helt tog loven av mitt letande. Jag blev i stället fast i analys och minnen.

För snart tio år sedan gick jag en kurs – UGL (Utveckling Grupp och Ledare). Den är erkänt tuff, men riktigt bra. Man ombeds dock att inte gå kursen om man inte är stabil både mentalt och fysiskt. Den ställer stora krav på din förmåga att ta till dig den självinsikt som växer fram, och det går sällan bra, om du inte mår riktigt som du ska.

Jag har ju alltid varit oövervinnerlig, alltid starkast i världen (Pippi Långstrump är en västanfläkt av vad jag kan leverera) och aldrig svag – i någon situation what so ever Så jag brydde mig inte ens om den lilla raden i kursinbjudan. Den angick ju inte mig. Att jag sedan var mitt uppe i en separation, arbetade 70 timmar i veckan och inte bodde någon särskilt stans – det var ju oväsentligt.

Kursen blev en katastrof. Jag gick fullständigt ner på knä, lutad över seppuko-svärdet. Jag gjorde alla tänkbara ”fel” i samarbetsövningar, i konfrontationer – ja, allt. Blödande ur alla porer haltade jag mig igenom sista kursdagen som i dimma.

Kursen avslutades med att vi skulle skriva ett brev till oss själva i framtiden, att öppnas om ett år eller så. I brevet skulle vi ange vad vi skulle sluta upp med, vad vi skulle börja med och vad vi ville fortsätta med. Alltså: vad behöver ändras hos mig, hur ska jag lösa det och vad är jag nöjd med.

Jag hittade det brevet i dag. 9 ½ år senare. Det var inte ens öppnat. Jag hade skrivit så här:

Jag tänker sluta upp med att:

• forcera fram yttringar, viljor
• raljera och ironisera över andras och egna viljor och känslor
• förutsätta motstånd
• försöka klara allt själv
• ”undervisa” i stället för att överblicka

Jag tänker börja med att:

• skapa tid för förberedelse
• ta tillvara andras vilja att hjälpa
• följa ”mallen” för aktivt lyssnande
• låta andra fatta beslut
• identifiera mina känslor

Jag tänker fortsätta med att:

• lita på min instinkt
• vara mig själv
• vara öppen och ärlig

9½ år senare läser jag mitt brev till mig själv. Jag inser att jag borde ha tagit det här på allvar. Jag borde ha läst det som det var tänkt – för länge sedan. Jag har fortfarande inte börjat jobba med det jag ville då. Det enda jag kan checka av är det jag ville fortsätta med. Men resten lyser med sin obearbetade frånvaro.

Så bra att jag hittade brevet idag. Idag, när jag känner mig så välvilligt inställd till livet.