Som en bro över mörka vatten...

Nej, nu jävlar.

Ska man vara rädd för att säga vad man tycker i det här landet? Det är väl inte vad Per-Albin trodde?

Ett av mina tidigare inlägg handlade om en hemsida som påstår sig vara ”oberoende”. Som tar upp frågor som adresserar statistiskt bevismaterial avseende vem som begår brott i Sverige. Hemsidans budskap är att tidningar och övrig media mörkar det faktum att det är en övervägande del invandrade svenskar som begår brott i samhället.

Jag har ingen åsikt, som vanligt. Mer än möjligen, att statistik är ett osäkert beslutsunderlag. Mer än möjligen, att om det är så, så kan det finnas en förklaring. Svenskar – uppfödda i den svenska lagom-heten, utan hunger, utan livsfara och med alla stödhjul som finns. Invandrare – födda i oro, ångest, svält, granateld och fattigdom.

Hur svårt är det att se, att det skulle kunna göra skillnad i sättet att hantera tillvaron?

Nå – att jag har den åsikten försätter mig tydligen i fara. Försätter mig i en situation där jag borde knipa käft. Renrakade unga män i bombarjacka och snörkängor skulle kunna se mig som ”Det Rena Sveriges Fiende” och angripa mina barn, tända eld på mitt hus och våldta mina – *öh* kaniner?

När jag var i 10-årsåldern fanns i min hemby en gammal smedja. Framför den fanns en gräsplätt – ca 10 * 20 meter. Där tältade varje år en återkommande grupp zigenare. (Ja, så sa vi på den tiden – idag säger vi romer.)

Vi pratar 1960-tal. Ingen visste något om etnisk segregering, etnisk diskriminering eller något annat ”på-modet-begrepp”. Vi visste inget om hur lagstiftningen såg ut. Visste inte att zigenarna inte fick bo på samma plats mer än ett visst antal dagar. Vi visste inte, att regler som någon satt upp var det som fick dem att dra vidare. Vi visste bara, att på våren kom zigenarna.

Vi barn närmade oss försiktigt. Vi ville se och veta. Vi ville leka. Zigenarbarnen var ett välkommet tillskott i den pyttelilla barnaskara som byn erbjöd. Men zigenarbarnen ville inte leka med oss. De höll oss på avstånd. Vi förstod aldrig varför. Idag kan jag förstå.

Men det som zigenarbarnen lärde mig, det var att var och en gör vad de måste. Ingen har rätt att döma innan de sett till att skaffa sig hela bakgrunden. Alla har rätt att ta plats, att vara.

Så varför är det fel av mig att reagera på en ensidigt statistisk hemsida som pekar mot en helt oempirisk slutsats? Varför skulle det vara farligt för mig – i 2000-talets demokratiska Sverige – att uttrycka en humanistisk och demokratisk åsikt?

Beats me…