Strössels verklighet krymper...

Nyss var det mörkt, vill jag lova. Molnen över huset flätade sig samman och utlovade en gedigen skur av antingen snö eller regn, eller både och.

Det luktade sommarregn, jord, gammal halm och hönsskit – allt som behövs för att man ska förstå att ovädret kommer.

Inuti mig bodde en lika gedigen vålm av illaluktande gaser från tunga flikar av verklighet – jobbet, ensamheten, sjukdomar, tillkortakommanden, bad habits – you name it.

Så kommer yngsta dottern intrippande med sina svala, mjuka händer, sitt milda leende och vill ockupera min tid. Hon ger mig manikyr. Hon har köpt produkter med Döda Havsmineraler som ska vara jättebra för skruttiga vinternaglar och som säkert kostat hela månadspengen.

När pyret är klar med det hon erbjudit, ler hela Jag. Jag fyller gärna på månadspengs-kontot, jag ger gärna min tid, jag sitter gärna med mina nerbitna splittrade vinternaglar och vet att de aldrig kan se hyfsade ut. Bara min hjärtegris pysslar med mig så där. Hon är född till att ta hand om ärrade, slutkörda gamla mammor.

Jag skiter i vulkanutbrott, världssvälten och svininfluensa. Bara jag får sitta där och bli ompysslad igen. Det är i det lilla det startar, eller hur? Nu känns det inte lika mörkt – vare sig ute eller inne.

Nu vet jag dessutom vad SPA betyder: "Support the Parent Activity".

Så det så.