I valet och kvalet - utan ideal

I år är det valår igen. Inte så att havet kokar av en överbefolkning avseende simmande däggdjur – nej, det handlar om att vi medborgare ska omsätta våra ideal genom att utse våra ombud för fyra år framåt.

Våra ideal. Jag ser upp till människor som har ideal. Som vet var de står i viktiga frågor och ser till att få sin röst hörd. Människor som medverkar aktivt för att övertyga andra i kampen för något bättre. I deras tycke bättre, vill säga.

Men ibland blir det skruvat också. Jag minns en kväll i TV-soffan hemma hos min morbror Amiralen - en man med starka ideal - och hans söta fru, min moster. Jag var liten – kanske 4-5 år. TV hade vi inte hemma hos oss, så kvällens var en obeskrivlig begivelse.

Vi satt hopträngda med TV-kannan i flätad plastöverdrag som skymde lite för oss små och stirrade på den flimrande svartvita bilden. Där pågick ett program om byggandet av Vällingby centrum som stått klart några år tidigare. Det var märkvärdigt, storslaget – det blev Sveriges största centrum med många affärer, serviceanläggningar och parkeringsplatser för den begynnande tillväxten av motorburen kundkrets.

Plötsligt sliter sig Amiralen ur plymåerna, reser sig upp med det glesnande håret pekande åt olika håll och ansiktet lätt anstruket av en alltmer djupnande rodnad, slår ut med armarna och skriker med rösten skakig av återhållen stolthet:

- ”Det här – det här, det här har viiiii byggt!”

Jag blev helt paralyserad av bryderi. Jag var liten, men inte korkad. Jag visste med all säkerhet att ingen av oss närvarande i rummet satt sin fot bland Vällingbys lyftkranar och cementblandare, aldrig lyft en tegelsten eller ens en fyrtums bräda för att hjälpa till. Vadå vi? Jag fattade ingenting. Däremot blev jag oerhört illa till mods av hans skrikande och hans underliga övertygelse. Den stod i bjärt kontrast till det jag upplevde som verklighet.

Och det kan nog vara förklaringen till att jag ännu i dag har svårt att ta till mig idealisternas stridsrop. Jag skruvar lite på mig när de ska övertyga mig om vad som är rätt och riktigt. Allt jag ser är Amiralen med rödbrusigt ansikte och utfläkta armar, när han ger sin version av sanningen.

Då blir det svårt att tänka seriöst och fokuserat.