Eller att jag inte ser vad som är viktigt.
Jag kommer att tänka på en händelse för några år sedan, som så väl beskriver hur tokigt det kan te sig, när man inte förstår hur alla pusselbitar hänger ihop:
Jag hade varit i Farsta Centrum och satt nu på en bänk på tunnelbaneperrongen och väntade på att åka hem. I min stillsamma väntan rökte jag en cigarett (en ovana jag tack och lov lagt till historien).
Fram till mig kommer en kvinna av obekant ålder. Hon är mycket ostadig och uppenbart påverkad av något av starkare kaliber än tobak. Hon var enkelt uttryckt hög som en skyskrapa.
- Öh, du - ge mig en cigg, va? ber hon artigt. Jag har inte rökt på skiiiitlänge. Snälla!!?
Eftersom hon ber så rart, får hon en. Hon använder min för att få fyr, glömmer genast bort att den inte är hennes, utan släpper den i betongen och trampar sönder den med skosulan. Hon drar girigt in ett bloss, släpper ut röken genom näsborrarna och ler tacksamt.
- Skiiiitschysst! Tack!
Nu kommer hennes tandlöse och fårade pojkvän galopperande över perrongen. Han ser riktigt ilsken ut. Han tvärnitar framför mig, där jag sitter på bänken.
- Vaffan göööör du??!! ylar han. Ska'ru ge 'na cig? Fattar'unte att det är skiiitfarligt att röka, ju!
Jag tappar hakan, och låter blicken flacka mellan den höghushöga flickvännen och hennes uttorkade och nerslitna kille.
Situationen känns absurd. Obetalbar. Men så förstår jag - i stället för att förtvivla över det stora ogripbara eländet läggs fokus på det välkända allmänna mindre svårdefinierade. Då kommer känslan (illusionen?) av att kunna styra, påverka och skapa ordning i kaos.
Det är kanske inte fel - bara jag kommer på vilka pusselbitar som påverkar varandra och vad resultatet kommer att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar