måndag 30 november 2009

ความอดทน

Gränser är bra. I alla fall om man menar sådana gränser som sätts upp för att människor ska förstå hur de ska förhålla sig till livets alla krumbukter och val. Gränser är märkliga, i de fall de sätts upp för att människor geografisk ska hållas på den ena eller andra sidan.

Jag har aldrig förstått vad det är som gör att det är viktigt att individer ska stå utanför eller innanför fysiska staket, passkontroller och rödmålade pinnar nedstuckna i marken.

Mentalt låter sig människor inte hindras. Kulturellt finns inga gränser. Språkligt är det bara skitsnack, att vi är olika. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv i språkträdens kronor. Vilka språk är släkt med varandra, vilka stammar hänger ihop och varför? Asien är ett bra träningsredskap. Här finns en kulturell krutdurk. Här skaver historiska illdåd mot varandra och här sonar generationers medlemmar de brott som begicks i förfädernas tid. Alla hatar alla. Men om man tittar närmare i de språkliga släktträden, så blir man konfunderad. Vi börjar vår intellektuella resa i den paradisiska delen av Asien - Thailand. Se här:

Thai ingår i en språkgrupp som kallas thai-kadai. Thaispråken härstammar från äldre khmerskrift. Den i sin tur är sprungen ur den indiska skriftspråksgruppen som förmodligen har arameiskt ursprung. (Geografiskt är vi nu uppe i Mellanösternområdet.)

De flesta av de indiska språken tillhör de indoariska eller dravidiska grupperna och talas i hela den indiska delen av världen. Pali är den mest kända varianten av de indoariska språken, och palin spreds till många länder – framför allt till ”Guldlandet”, det vill säga Burma, Siam, Laos och Kambodja, och blev på 1800-talet översatt och spritt i den engelskspråkiga delen av världen. De dravidiska språken sprätte till och med iväg mot Centraleuropa och talas idag av över 200 miljoner människor.

Lao är officiellt språk i Laos. 33 % av den thailändska befolkningen talar Isǎn (nordöstthai), som är nästan att betrakta som en dialekt av lao. Skillnaden dem emellan kan jämföras med skillnaden mellan svenska och norska.


Man kan hålla på i evigheters evighet. Det man kommer fram till är – at the end of the day - att de asiatiska språken till stor del är sprungna ur samma vagga. De talas i olika former av hundratals miljoner människor.

Och – de är språkligt sett släkt med oss i Europa och därmed också alla på de amerikanska kontinenterna.

Vi är alla bärare av olika dialekter av samma språk. Det är inte konstigt, att vi förstår varandra. Låt oss inte gräla inom familjen.

1 kommentar:

  1. Detta inlägg borde ju publicerats i Språktidningen, tycker jag.

    SvaraRadera