Körig helg

Jag har haft en körig helg. Då menar jag inte att den varit knölig eller stressig. Jag menar "körig". Jag har suttit i bilen från fredag till söndag kväll, känns det som. Lämning, hämtning, gods- och persontransporter.

Många mil blir det. Många medtrafikanter att umgås med. Proven på olika trafikkulturer och regeltolkningar avlöser varandra.

Skojigast är nog ändå stockholmarnas ryggmärgskommunikation, det vill säga tutandet.

Ikväll for jag på Essingeleden. Vid avfarten Lindhagensplan hade två bilar kolliderat. Räddningstjänst, polis och ambulans var på plats för att bistå de inblandade. Ett körfält var avstängt (av förklarliga skäl) och vi sniglade oss fram i 10 k/h. Jag hade ungefär 2 meter till framförvarande bil. Jag puttrade snällt där bakom, eftersom den bilen i sin tur hade ett oräkneligt antal fordon framför sig.

Likafullt tutade min bakomvarande medtrafikant oupphörligen på mig. Tut, tut, tuuuuuuuut!


När proppen så småningom släppte kastade han sig ut i den fria filen med ett däcktjut som skulle ha fått Mel Gibson att rodna av avund, passerade mig och gjorde "fingret".

Vad lärde jag mig av det? Ingenting. Jag har ingen aning om vad jag skulle ha gjort för att slippa tut och finger. Vad blev konsekvenserna för min medtrafikant? Ett par liter extra per mil och förhöjd puls.

PS: Jag körde om honom i Hökarängen, inom ramen för rådande hastighetsbegränsning.