Nu tycks det en massa igen. Folk har svårt med förändringar, det vet vi. I samma andetag som man kritiserar krishantering, brist på säkerhet och vilja till medborgarstöd, så gnisslas det i de folkliga leden över åtgärder som innebär att vi måste identifiera oss.
Jag tänker förstås på SJs legitimationstvång vid tågresor.
Enligt SvD idag, så tycker människor att man blir övervakad av att tågbiljetter blir personliga och att man ska behöva visa legitimation när man ska nyttja biljetten. Röster på svd.se:
"Fruktansvärt övervakningssamhälle", skriver signaturen Filur. Signaturen Calle ser de personliga biljetterna som "ett steg i den fullständiga övervakningen av medborgarna".Är det någon som kommer ihåg vad folket tyckte, när flygbolagen införde identifieringstvång? När vi tvingades klä av oss livremmar, skor, halskedjor och fickknivar för att få kliva över den magiska gränsen mellan Sverige och Ingemanslandet Terminalen?
Jag gör det inte. Jag har glömt bort om jag tyckte det var ett steg mot ett ”fruktansvärt övervakningssamhälle”. Nu är jag bara frustrerad över att det tar tid, och att folk inte förbereder sig innan de kommer fram till säkerhetskiosken, utan ska stå och fippla med påsar och grejer och stoppa upp flödet. Övervakningsaspekten ligger långt bak i irritationen. Försumbar, faktiskt.
Är det någon som kommer ihåg sprängningen av de spanska tågen den 11 mars 2004? Totalt 191 personer dödades och fler än 1 500 skadades. Redan inom någon timme efter attentatet fanns fler än 600 anhöriga vid akutmottagningen på Gregorio Marañón-sjukhuset. Ingen visste vem som fanns på tåget eller inte.
Är det inte konstigt, att man kan promenera in på ett tåg idag, placera bomber i vagnarna, lugnt sitta kvar och läsa tidningen och kliva av innan det smäller? När man ska flyga kan man inte ta med sig en tandpetare in på ett flygplan. Man kan heller inte vara anonym som passagerare.
Det går att leta rätt på dig efter flygkraschen, om det behövs.
Övervakning i mitt yrke handlar mycket om att skapa underlag för att kunna vara proaktiv och kunna agera på rätt sak med rätt åtgärd vid rätt tid.
Övervakning behöver inte alltid vara av ondo.
Jag tänker förstås på SJs legitimationstvång vid tågresor.
Enligt SvD idag, så tycker människor att man blir övervakad av att tågbiljetter blir personliga och att man ska behöva visa legitimation när man ska nyttja biljetten. Röster på svd.se:
"Fruktansvärt övervakningssamhälle", skriver signaturen Filur. Signaturen Calle ser de personliga biljetterna som "ett steg i den fullständiga övervakningen av medborgarna".Är det någon som kommer ihåg vad folket tyckte, när flygbolagen införde identifieringstvång? När vi tvingades klä av oss livremmar, skor, halskedjor och fickknivar för att få kliva över den magiska gränsen mellan Sverige och Ingemanslandet Terminalen?
Jag gör det inte. Jag har glömt bort om jag tyckte det var ett steg mot ett ”fruktansvärt övervakningssamhälle”. Nu är jag bara frustrerad över att det tar tid, och att folk inte förbereder sig innan de kommer fram till säkerhetskiosken, utan ska stå och fippla med påsar och grejer och stoppa upp flödet. Övervakningsaspekten ligger långt bak i irritationen. Försumbar, faktiskt.
Är det någon som kommer ihåg sprängningen av de spanska tågen den 11 mars 2004? Totalt 191 personer dödades och fler än 1 500 skadades. Redan inom någon timme efter attentatet fanns fler än 600 anhöriga vid akutmottagningen på Gregorio Marañón-sjukhuset. Ingen visste vem som fanns på tåget eller inte.Är det inte konstigt, att man kan promenera in på ett tåg idag, placera bomber i vagnarna, lugnt sitta kvar och läsa tidningen och kliva av innan det smäller? När man ska flyga kan man inte ta med sig en tandpetare in på ett flygplan. Man kan heller inte vara anonym som passagerare.
Det går att leta rätt på dig efter flygkraschen, om det behövs.
Övervakning i mitt yrke handlar mycket om att skapa underlag för att kunna vara proaktiv och kunna agera på rätt sak med rätt åtgärd vid rätt tid.
Övervakning behöver inte alltid vara av ondo.
Övervakning behöver inte alltid vara av ondo men är inte heller alltid vare sig effektiv eller av godo. I England, det land i Europa som har flest övervakningskameror, har vare sig brottslighet minskat eller uppklarningsfrekvens av brott ökat.
SvaraRadera"Är det någon som kommer ihåg..." frågar du retoriskt. Nej, förmodligen inte och det är en skrämmande tanke, anser jag. Små, små steg, ett i taget, mot den totala övervakningen och vi glömmer varje enskilt steg så lätt och säger glatt "Jag har inget att dölja, så mig spelar det ingen roll".
Personligen tycker jag det är ganska otäckt hur vår frihet begränsas mer och mer för varje dag och hur vi låter det ske, "för vår säkerhets skull", och blint litar på att de som övervakar vill oss väl.
Jo, så är det nog. Du är mer påläst än jag. Jag får fundera över mina insiktslösa åsikter. :-)
SvaraRaderaHåller med Ulrika i allt, den här smygande övervakningen (framförallt kameraövervakning) är skrämmande och skall bekämpas med alla till buds stående medel. Samtidigt kan jag inte uppröras av SJ:s tilltag på samma sätt som jag brukar, eventuellt eftersom de inte kräver att man skall uppge personnummer vid bokning.
SvaraRaderaSamtidigt är det väl lätt för mig att säga; mitt namn är så alldagligt att ingen bryr sig. Det är värre om man heter Filibus Dunkel eller liknande.
De allra flesta har ju namn som är unika idag och då kan det förstås kännas kränkande att uppge var man befinner sig, att man åker tåg och vart man reser. Jag förstår dessa personers oro.