Das Auto

Jag har blivit med tjänstebil. Ny bil. Jag har aldrig ens kört en så ny bil, än mindre kallat den min och låst den om kvällarna med ett nonchalant ansiktsuttryck som är avsett att visa för omvärlden att jag är fullständigt van och rutinerad och kommer att kliva in i den igen i morgon bitti.

Den hade blott 149 kilometer på mätaren, när jag körde iväg med den från bilhandlaren. Den luktade svagt av lagård och fönsterputs - enligt mina kännarvänner en typisk nybilsblandning.

Det låg skyddspapper på golvet och en liten söt pappkasse med instruktionsböcker och välkomstdokument ingick.

Pappret trasslade de första milen in sig under gaspedalen, så på förarsidan åkte det ut efter några dagar. I baksätet ligger det kvar. Pappkassen står kvar på golvet på passagerarsidan. De medföljande barnstolarna ligger kvar i bagageutrymmet, sida vid sida om de ouppackade "sommarmattorna".

Jag har inte öppnat instruktionsböckerna än. Bluetooth-panelen signalerar fortfarande "No phone" och jag har ingen aning om hur man kopplar in Ipod:ar och annat i AUX:et i mittenfacket.

Däremot har "nybilslukten" börjat blandas med något annat, något mer hemtamt. Jag använder Systembolagets beskrivningsstruktur och säger: "Inslag av veckogammalt lösgodis, ett stråk av kinamatsförpackning, och en lätt antydan av sura gympaskor - använda under kaninhoppning heldagstävling i regn - samsas balanserat med en bränd underton av slirande lameller i köbildning.

Vi börjar få ett gemensamt liv, bilen och jag.

Särbon, barnen och kamraterna tycker det är konstigt att jag har så lite intresse av alla finesser som medföljer den nya. Jag försöker förklara, att det är blott dagar sedan jag framförde ett fordon av en helt annan kaliber. Fokus var då totalt på att överleva och hantera det väsentliga. Den gamle och jag hade ett nervöst men äkta samarbete när det gällde att förflytta sig från punkt A till punkt B. Den inställningen tillät inget pjoller med Bluetouch screens eller musikanläggningspaneler. 1000-milaservice var ett abstrakt begrepp, enbart till för att skapa hål i plånboken. Vi var helt enkelt självförsörjande soldater, sida vid sida i strid på Essingeleden. Jag förstår, att det kommer att ta tid att lära om. Det är som att skilja sig från Ida i Raskens och gifta om sig med Paris Hilton.

Osäkerhet råder ännu i mitt hjärta om vad jag förlorade jämfört med vad jag vann..... eller var det tvärtom?

Idag fick jag en present från bilhandlaren. En fin bok om bilmärkets historia. En reklamslogan som företaget använde för några decennier sedan landar som en smäck i mitt hjärta. Just nu, i den jävla röra som utgör mitt liv och min vardag, med den nedåtgående spiral av självkänsla som följer därav - då kommer denna slogan och planterar sig med djupa rötter.

Det här ska jag säga till mig själv varje morgon framöver, när jag ser mig själv i spegeln:

"Es gibt Formen, die man nicht verbessern kann!"