Reality calls

I morgon är det midsommarafton. Regnet står som spön i backen, grillen har översvämning, kapillärkrafterna har gett trädgårdsmöblerna samma konsistens som sånt där man ställer blommor i (oasis - heter det så?) och sniglarna har storting på gräsmattan.

Mitt tips är att mitt midsommarfirande inte blir som på Pripps Blåreklamen: leende vänner (jämna par, förstås) i gulligt samspråk och med korgpicnic på en solbegjuten kobbe i havsbandet.

Mitt firande sker hos stora sonen och hans stora, underbara familj i det nyinköpta renoveringsobjekt som för närvarande tar all hans föräldraledighet. Vi kommer med största säkerhet att - i hällregnet under paraply - iakttaga hans försök att få till en kolbädd att värma upp kotletterna på, medan barnen fryser akterspegeln av sig under fleeceplädar på verandan.

Sen kommer vi att gäspa käkarna ur led framåt 22.00. Tonåringarna surar för att vi inte vill släppa iväg dem i kylan till någon ölflödande skogssjöstrand. Småbarnen slåss om de stelfrusna plastleksakerna som glömts kvar av förre ägaren i det som förr var sandlåda och nu påminner om kompost.

Jag trivs med det där. Känslan av total befrielse från kravbilder och drömmar, huvudstupa i verkligheten tillsammans med människor som har samma typ av verklighet som jag. Människor som vet vad jag går igenom, som känner mig som den jag är - utan skyddsnät.

Då spelar det ingen roll om regnet öser ner, om termometern visar fel, eller om kotletterna blir ljumna utan stekyta. Man åker hem med bomull i mellangärdet och leende ansikte i alla fall.