Stockholm - en förort till Grythyttan.

Jag har fått en ny idol – inte helt oväntat, faktiskt. Han har funnits med länge i min mentala periferi. Under en tid i livet bodde jag nära hans syster, och fick därför förmånen att några gånger möta honom i vardagen.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag strävar efter att omge mig med kraft från människor som vågar vara sina egna, vågar stå upp för det de tror på. Thomas DiLeva, till exempel. Nu har den lilla skaran av sådana själar utökats med en (som dock är totalt olik DiLeva, tror jag). Jag talar om den man som i Dagens Nyheter blivit utsedd till denna veckas lantis.

- Carl-Jan Granqvist-
Han lever på två ställen, Stockholm och Grythyttan. Han är en landsortspojke, med rötterna långt nervuxna i den malmstinna bergslagsleran. Han förbinder med lätthet gammal bruks- och bondtradition med snobberiet i storstaden, och han har en befriande distans till båda lägren. I mitten står han själv och njuter av det goda som finns att få, var han än befinner sig. Han skäms inte för sig, vare sig han är i lantarbetarköket i Hidinge eller på de fina krogarna runt Berzelii Park. Han vill leva, utveckla, roa, lära sig. Och han gör allt det med respekt, både för sig själv och för sin omgivning.

Läs gärna intervjun med honom: http://www.pastan.nu/merpastan/carl-jan-granqvist-stockholm-en-forort-till-grythyttan-1.809980

Carl-Jan har ju som bekant en inställning till mat och dryck som är både lättsam och avundsvärd. ”Ät och var glad”, säger han i intervjun.

Nå, gör man det i alltför stor utsträckning slutar man kanske vara glad efter ett tag. I alla fall när sömsmånen inte längre räcker till för att lägga ut kläderna och valkarna på ryggen kräver BH med C-kupa. Det är då man tenderar att ompröva den väg man valt. Man vänder sig till alla dessa hundratals böcker på bokrean som beskriver vägen till det hälsosamma livet. Man söker ”Metoden”. Det finns GI, Atkins, ISO, Montignac, Stenåldersdiet, Viktväkteri – ja, listan kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem alla är att de kräver hårda nypor och järnkoll på karaktären.

Men - nu har man efter en lång och djup studie i USA presenterat ett häpnadsväckande forskningsresultat: Det spelar ingen roll vilken metod man följer. Långsiktigt kan man bara påverka sin vikt genom att äta mindre och röra på sig mer.

Det känns som samma antiklimax som när en professor på Huddinge sjukhus för några år sedan konstaterade (efter sju års forskning) att kvinnor över 75 år löper större risk än andra att drabbas av lårbensbrott.

Himmel och pannkaka – hur skulle världen se ut om inte forskarna gav oss svaren på livets svårbearbetade gåtor?

Ja du, Carl-Jan. I det perspektivet tror jag att du har rätt. Stockholm är nog en förort till Grythyttan. Jag tror att folket i Hyttan redan visste, forskningen förutan, att gamla tanter har svaga lårbenshalsar och att man blir fet om man lassar in för mycket och inte arbetar med kroppen.

Men nu vet storstadsforskarna det också, sent omsider.