”Navelskådning” säger man nedsättande om det självupptagna sättet att irra omkring och leta i det lilla, i det självcentrerade kaos som kräver en insats. Eller när någon verkar visa större intresse för sin egen person än för omvärlden och andras åsikter.
Men jag tänker på navelskådning i ett annat perspektiv.
För mig är navelskådning ett utmärkt sätt att hålla koll på min fysiska status. I somras, när jag var som sjukast och inte kunde vara mer än 20 meter från en toalett - då var navelskådning ett nöje. Den lilla inbuktningen i magen såg ut som den gjorde när jag var sjutton. Någon millimeter djup, med en liten synbar knorr i botten. Riktigt gullig både i profil och rakt framifrån. Då navelskådade jag ganska ofta. När jag inte satt fastspikad på porslinsfåtöljen, förstås, för då var ju magen ihopvikt, och naveln gick inte att se.
Nu kan jag åka till jobbet i en obruten sekvens. Jag behöver inte planera in besök på offentliga faciliteter vid varje byte av kommunikationsmedel, och jag klarar av ett tretimmarsmöte utan att behöva hitta på några inkommande telefonsamtal av hög prioritet. Det är väldigt bra. Jag känner mig skapligt socialt anpassad igen och kan sova mellan en och tre timmar en natt, utan att behöva gå upp.
Men navelskådningen har fått sig en törn. Nu är det inte roligt längre. Förutom att byxor och kjolar (förlåt – kjolen, skulle det vara) sitter väldigt, väldigt nära kroppen, så har naveln inte längre samma karaktär. Inget millimeterdjup längre. Nu omges den lilla knorren i botten av höga kanter. Nu liknar naveln en grävd brunn. Utan lock.
Så nu är det alltså dags. Nästa gång jag navelskådar, så ska kanterna vara lägre. Det får bli i mitten av april.
Under 1300-talet uppstod en mystisk sekt bland munkar i det Bysantinska riket. Genom att sitta orörliga, dra sina tankar helt och hållet ifrån den yttre världen och ständigt se på sin egen navel, trodde de sig kunna se det gudomliga ljuset som lärjungarna såg Kristus omstrålas av. Därav begreppet ’navelskådning’.
Men jag kan knappast sitta stilla och vänta på ljuset om jag ska kunna minska kanterna på min navel till mitten av april. Då måste det bli mer rörelse, mer tanke och mer 'jävlar anamma'.
Och det ska det bli.
Men jag tänker på navelskådning i ett annat perspektiv.
För mig är navelskådning ett utmärkt sätt att hålla koll på min fysiska status. I somras, när jag var som sjukast och inte kunde vara mer än 20 meter från en toalett - då var navelskådning ett nöje. Den lilla inbuktningen i magen såg ut som den gjorde när jag var sjutton. Någon millimeter djup, med en liten synbar knorr i botten. Riktigt gullig både i profil och rakt framifrån. Då navelskådade jag ganska ofta. När jag inte satt fastspikad på porslinsfåtöljen, förstås, för då var ju magen ihopvikt, och naveln gick inte att se.
Nu kan jag åka till jobbet i en obruten sekvens. Jag behöver inte planera in besök på offentliga faciliteter vid varje byte av kommunikationsmedel, och jag klarar av ett tretimmarsmöte utan att behöva hitta på några inkommande telefonsamtal av hög prioritet. Det är väldigt bra. Jag känner mig skapligt socialt anpassad igen och kan sova mellan en och tre timmar en natt, utan att behöva gå upp.
Men navelskådningen har fått sig en törn. Nu är det inte roligt längre. Förutom att byxor och kjolar (förlåt – kjolen, skulle det vara) sitter väldigt, väldigt nära kroppen, så har naveln inte längre samma karaktär. Inget millimeterdjup längre. Nu omges den lilla knorren i botten av höga kanter. Nu liknar naveln en grävd brunn. Utan lock.
Så nu är det alltså dags. Nästa gång jag navelskådar, så ska kanterna vara lägre. Det får bli i mitten av april.
Under 1300-talet uppstod en mystisk sekt bland munkar i det Bysantinska riket. Genom att sitta orörliga, dra sina tankar helt och hållet ifrån den yttre världen och ständigt se på sin egen navel, trodde de sig kunna se det gudomliga ljuset som lärjungarna såg Kristus omstrålas av. Därav begreppet ’navelskådning’.
Men jag kan knappast sitta stilla och vänta på ljuset om jag ska kunna minska kanterna på min navel till mitten av april. Då måste det bli mer rörelse, mer tanke och mer 'jävlar anamma'.
Och det ska det bli.
Något annorlunda viktmnskningsmål, skulle jag vilja påstå :)
SvaraRaderaAtt se botten på sin navel, typ...