Hyperneuroakustiska diafragmakontraktioner - och statistik

Inte nog med att jag är däckad av influensa – idag har jag hickat hela dagen. Jag har låtit mycket och illa. Till slut gör det ont i hela kroppen av de hyperneuroakustiska diafragmakontraktionerna. Jag undrar varför man hickar. Det måste ju vara bra för något. Annars skulle man väl inte göra det?

Men jag är en stark människa. Jag står ut. Egentligen är alla människor otroligt starka, bara man kunde samla ihop all muskelstyrka. Kunde man det, skulle en normal människa klara av att lyfta nästan 25 ton, det vill säga lite mer än 4 normalstora elefanter. Man kan till och med placera en personbil ovanpå ett lodrätt stående lår- eller skenben utan att det knäcks.

Så den fysiska styrkan går att lita på. Men hur är det med den inre styrkan? Jag tycker den sviktar betänkligt till och från. Dagen har till större delen bjudit på ”från”. Jag vill göra något med mitt liv. Det är ju en tämligen stor fråga att brottas med, mitt i snörvel och frossa – men likaväl tränger den sig på. Knackar på dörren och undrar varför jag aldrig kan ta itu med det där.
Ja, varför kan jag inte det? Jag blir sittande i soffan och frustrerar en massa istället. Ömkar mig med att livet bara sätter krokben på alla försök till frammarsch som jag gör. Det går så mycket tid till soffsittning, att inget blivit taget itu med, när det plötsligt är dags att sova.
Fast det är nog ganska bra. Sannolikheten att man dör genom att ramla ur sängen är 1 på 2 miljoner, så det verkar vara ett tryggt alternativ.

Nå – men vad skulle jag vilja göra då? Äventyrslusten känns som lite på nedåtgående vid min ålder och med tre tonåringar som behöver ”skyddstillsyn”. Knyppling och folkdans är inte heller något jag brinner för. Men resa – det vill jag. Jag vill planera, packa, drömma, stänga dörren bakom mig och få ge mig iväg till något jag inte känner. Jag vill mata ögon och öron med nya färger, dofter och sånger. Det lyfter en Boeing 747 var femte sekund i världen, så det borde inte vara några större problem att få transport. Bara man vet vart man vill. Ja, då var vi där igen då. Vad vill jag då? Vart vill jag? Andorra, kanske. Jag har visserligen varit där en gång tidigare, men där är vackert. Andorra har ju 0 % arbetslöshet också, så man kanske skulle flytta dit? Då fick de ju någon promilles statistik på den fronten på köpet, så att säga.

Men jag reser ingenstans. Jag har varken tid eller pengar. Jag flänger mellan hemmet och arbetsplatsen för att skrapa ihop till livets nödtorft. (Men jag vet en som har det stressigare än jag: Jultomten. Om han ska hinna det som är tänkt på julafton, får han i genomsnitt stanna bara 34 mikrosekunder i varje hushåll, och renarna måste hålla en hastighet av 20 880 000 km/h) Sedan står jag i långa köer för att hämta ut mina surt förvärvade slantar för att kunna stå i kö för att omsätta dem till föda för familjen. Men jag är i gott sällskap. De flesta människor tillbringar 5 år av sitt liv i kö.

Jag avslutar min dag med att kolla hur klimatsmart jag är. Dagens Nyheter bistår med ett test. Jag kryper ihop framför skärmen nu, när jag får reda på resultatet. Så här säger testet:

”Ajajaj - inte alls bra! Du orsakar mer utsläpp än snittsvensken. Här krävs drastiska åtgärder!”
Usch på mig. Jag släpper enligt testet ut 8.6 ton växthusgaser per år. Mitt boende står för 2 ton, mina arbets- och fritidsresor 5,5 ton och maten vi petar i oss står för 1,1 ton. Med tanke på att en sjuttioårig människa i genomsnitt har stoppat i sig 30 ton mat (ungefär 6 elefanter) så blir det ju bara värre dessutom. Så skuldmedveten som jag känner mig nu, kommer jag alltså inte att våga göra om testet om 19 år.

Men om jag nu ska satsa på att äta mindre mat och därigenom minska de 1,1 ton växthusgas som jag genererar – vem ska då äta upp alla de 400 000 000 000 ägg som världens höns lägger varje år?