Kollektiv eller singularis?

Vardag i Stockholm:
Trots att jag bor i en av Sveriges kollektivtrafiktätaste (märkligt ord) orter, så är jag löjligt beroende av bil.
Jag bor söder om stan, men jag har mitt dagliga värv förlagt till norra sidan. Det innebär 3 timmars restid om dagen.
Jag kan välja att tillbringa tiden tillsammans med 100.000 andra stressade, frustrerade kollektivtrafikresenärer - väntandes på försenade anslutningsbussar, inställda pendeltåg och överfulla tunnelbanevagnar.
Eller också kan jag förflytta mig i 0-10 km/h på vägnätet tillsammans med Roger, Titti och Fylking Sverige. Ofta väljer jag det senare, av rena bekvämlighetsskäl.

Min bil är som en älskare. Jag är stolt över den, och den ger mig lättnad i både vardag och söcken. Den driver mig till vansinne med sin personlighet och sina nycker. Vi har ett kärleksförhållande med andra ord. Visst?
Just nu, mitt i blötsnö-eländet och mörkret, har den bestämt sig för att låta vindrutetorkaren på passagerarsidan ge upp. J (min själs älskade) säger att det handlar om några små räfflor (splines?) som blivit utslitna. På hans beskrivning av vad som borde göras förstår jag att det blir "dyrt". Alltså får torkaren ligga där, utsträckt efter rutans nederkant, och rycka i lite spastisk support, när torkaren på förarsidan flaxar på som tänkt.

Fördelen är att en eventuell passagerare erbjuds möjlighet till en stund av introvert kontemplation (navelskådning), eftersom han/hon inte kan följa med i vad som händer runt omkring i trafiken.
Nackdelen är att jag i vissa vinklar inte heller kan följa med i vad som händer runt omkring i trafiken.

Ett annat hyss som min gamla automatväxlade skrinda just hittat på är att gå ner på blygsamma 20 varv i minuten när jag bromsar.

Nackdelen är att Stockholmstrafiken i rusningstid kräver inbromsningar väldigt ofta, och man vet aldrig om 20 varv kommer att räcka för att hålla kadavret vid liv. Köerna bakom en avlivad Volvo på Essingeleden klockan 07.45 en vardagsmorgon blir förfärande långa, och lokalradion skickar med all säkerhet ut meddelanden om att det är ett fordonshaveri vid Gröndalsavfarten - "ett körfält blockerat". Då blir man radiokändis (som Roger, Titti och Fylking Sverige). Kändisskap för med sig kokainmissbruk, personlighetsförändring och splittrade familjer. Absoluta nackdelar i ett "Kom-i-Form-Sverige", som lyfter fram förebilder som Super Nanny och Blossom Tainton.

Fördelen är att nackdelarna skapar ett skräckscenario som håller pulsen uppe och koncentrationen på topp. När jag äntligen kan parkera där jag från början avsett, har jag en arbetspuls på 200. Det gör att jag tycker att jag fått min vardagsmotion, trots att jag suttit i bilkö. Och tänk, jag tror att Folkhälsoinstitutet är nöjda med det också!