Usel grafik, men hållbar värdegrund

Idag skrev jag in mig i YouTube-premium för att kunna se filmer och serier som sedan en tid kastas i diket av de ”vanliga” streaming-tjänsterna. Jag började med filmen ”From time to time” med favoritskådisar som Maggie Smith och Hugh Bonneville. Jätteglad. Vitt vin och periodfilm är aldrig fel. Produktionsåret är 2009. Gammalt, men ändå i närhistorisk tid, eller hur?

Lätt exalterad drev jag vidare till ”A man called horse” – en episk favorit från mina tonår som (skapligt framstående, faktiskt) röst för urbefolkningstematik. Intresset för nordamerikanska indianer hade jag ärvt från min bror och min kusin Magnus. Med popcorn i skål på skrivbordet och förväntansfullhetens vin i glaset tryckte jag på ”play”. Produktionsåret är 1970. Tänker inte ens på det när jag startar filmen.

Guess what….

Skämmigt. Riktigt usel grafik. Riktigt usel dialog. Och vad som var riktigt skämmigt var den underliggande sociala kontexten. Jag tyckte ju – i min ungdom – att filmen var ett rop på rättvisa; en kultur att värdera: - Se oss; hör oss; låt oss leva!

Då; vid den tiden var det för mig på liv och död. Jag har aldrig – varken före eller efter – engagerat mig så i andra kulturer som under dessa år i min tidiga unga-vuxna-liv. Nordamerikanska indianer låg mig kanske närmast hjärtat, men med åren infogades sydamerikanska kulturer, samer, maorier… m fl. Överallt i världen där minoritetsfolk kämpade – där kämpade jag. Om inte fysiskt, så med ord. ”Pen power”! Många är de dikter och musiktexter jag skrivit genom åren med utsatta folk som utgångspunkt.

Det jag tänker - efter den skämmiga visningen av min ungdoms ur-pekoral - är att vi alla ibland befinner oss där: tyckte jag verkligen så här då - i relation till hur jag tycker idag, och i så fall varför?

Det är lätt att lägga ”evolutionsskulden” på sig själv – jag släppte det som var viktigt. Varför gjorde jag det? Vad är det för fel på mig som kunde låta mina ideal gå förlorade?

Det finns förstås flera skäl till att vi ”byter sida” i livet. Det som var svart och vitt i unga år blir gråare med tiden – och med erfarenheter. Vi lär oss att tillvaron förändras, och vi med den.

Men – det som sällan förändras är vår grundvärdering. Den är som en sten som ligger fast på botten i en sjö; ett hav. I en kedja – fastspänd i värderingarna – finns våra attityder och principer; ett gäng inställningar till något eller någon. De är till stor del vara inlärda och påverkas av ”livet” med alla erfarenheter vi får under resan. Attityderna styr våra beteenden – bojen som syns på ytan. Hur mycket bojen rör sig beror på hur lång ”attityd-kedjan” som är fäst vid värderingarna.

Jag tänker att jag – idag som 60+ - har kortat ner ”attityd-kedjan”. Jag rör mig inte så mycket på ytan längre. Men: värderings-stenen ligger fast på botten. Det är jag glad för, för det betyder ju till syvende och sist, att jag faktiskt inte har ”bytt sida” eller har låtit mina ideal gå förlorade. Det betyder bara, att erfarenheter i livet har förändrat mina principer och attityder. Jag står inte på några barrikader längre, men jag sitter gärna i skuggan och känner samma hopp om frihet, jämlikhet och broderskap som jag kände i unga år.

Och jag gläds åt att filmgrafiken har blivit mycket bättre.