Diabetes typ 2

På hösten 2009 – efter flera år av trauma i familjen – fick jag diagnosen Diabetes typ 2. Just då orkade jag inte engagera mig i det. Jag hade redan diagnosen Ulcerös Colit – en tarminflammation. Det

är ju ett sjukdomsområde man inte gärna i dagens samhälle pratar om. Jag vet inte hur många inbjudningar jag tackat nej till genom åren – hur kul är det att tacka ja till en middagsinbjudan utan att veta om du kommer att ockupera värdfolkets toalett en kvart eller tre timmar? Det går som bort..... Att gå på bio eller teater – samma sak. Om du inte vet om du kan sitta kvar i stolen under en föreställning – varför lägga ut pengar och sällskap? Nej, jag har stannat hemma i stort sett sedan 2007.

Två år senare kom alltså diabetes typ 2 på besök – för att stanna. Det är också en ”skäms”-sjukdom. Jag har läst så många kommentarer, texter och inlägg om att vi med typ 2 inte borde få vård, inte borde få ta resurser i anspråk eftersom det är en sjukdom som man drar på sig själv genom att leva fel. Här följer ett utdrag från diabetes.se som kanske ger en lite mer nyanserad bild:

”Tvärt emot vad många tror är typ 2-diabetes mer ärftlig än typ 1. Undersökningar av enäggstvillingar, som ju har exakt samma arvsanlag, visar att om den ena får typ 2-diabetes löper den andra 90 procents risk att också insjukna. Får en enäggstvilling typ 1-diabetes är risken för den andra mellan 25 och 50 procent.

Man räknar med att över en miljon människor i Sverige, mer än 15 procent av befolkningen, bär på arvsanlag för att utveckla typ 2-diabetes. Levnadsvanorna anses även spela en viktig roll vid typ 2-diabetes där mat, övervikt och stillasittande har betydelse för uppkomsten.”

För mig så betyder det att om det finns diabetes typ 2 i släkten, så behöver vi vara extra vaksamma på de faktorer som ökar risken ytterligare: bristen på anpassad kost och regelbunden motion.

När jag växte upp på 60- och 70-talen så pratade man inte alls om det här. Jag har vuxit upp med

Lipton’s tepåsar, apelsinmarmelad, halvfabrikat och Oboy-pulver och därmed fått min fysiska status lagt på den grunden. För många har det funkat fint, men för mig gick det åt pipan, uppenbarligen. Vid närmare släktsyn så ser jag ju idag att diabetes typ 2 finns i släkten. Hade någon sett betydelsen av arvsanlag så kanske jag hade kommit undan. Kanske mina döttrar också. Nu får vi se. Jag kan bara förmedla kunskapen om detta till dem – de måste själva avgöra i vilken grad de vill spela roulett med framtiden.

Men det jag vill trycka på här, är att vi alltså inte helt avgör själva om vi vill ha diabetes typ 2. Arvsanlag har - förutom bristande kostvanor och motion – betydelse, vilket man inte visste tidigare. Sluta gärna skuldbelägga oss med typ 2. Skuldbeläggandet finns till och med mellan diabetiker. Det är ”finare” att vara typ 1:a. Vissa sjukvårdsinrättningar har till och med slutat ta emot typ 2:or – det är 1:or som gäller.

Det är inte roligt att tillhöra en vårdbehovsgrupp som i allmänna ögon har dragit på sig detta själva. När man som jag då råkar ut för ännu fler diagnoser (muskelreumatism och blodcancer) – ja, då är man färdig att kasta in handduken.

Så snubblar man över en diabetessköterska som jag gjorde häromdagen. Lite ”ovett” för att jag inte byter nålar så ofta och därmed får ont i fingertopparna av allt testande. Lite grundläggande ”ovett” för 
att jag släppt taget om mina promenader. Lite ”morrande” för att jag inte äter på regelbundna tider. Hon frågar också rakt ut: ”Förstår du Mia att diabetes är en allvarlig sjukdom? På riktigt? Att man kan dö av den om man inte sköter den?”

Jag kände mig lite ”påhoppad”, lite i försvarsställning en stund där. Men jag insåg sedan, att varför ska hon lägga ner tid och engagemang i mig om jag själv inte tar det här på allvar?

Mitt enda försvar är faktiskt just det jag skrivit tidigare: att ha typ 2 är inte en ”riktig” diabetes i folks (och hittills mina) ögon. Det är ungefär som att vara missbrukare: ”Kom inte här och kräv hjälp och resurser. Du har tuggat till det här själv!”

Trots att jag levt med detta i så många år, så har det inte riktigt landat. Nu inser jag att jag måste ta det här på allvar. Jag har tagit tag i det här vid några tidigare tillfällen utan att riktigt kunna hålla fast i det. Men idag känns det som att jag har förstått inuti. Idag har jag återupptagit mina promenader (det blev en 3,5 kilometers på lunchen) och flera blodsockermätningar. Lite runt-surfande efter mellanmål för diabetiker typ 2, matsedlar och annat ”matnyttigt”.

Jag vill gärna kunna fira min 70-årsdag i någorlunda skick. Tack, Anna-Karin på Sickla Hälsocenter.