Kattpsykologi

Vår katt, en halvårsgammal hane, är en mycket pratglad liten herre. Han snackar hela tiden om allt möjligt. Det är stundtals lite svårt att veta exakt om vad, eftersom vi inte förstår varandras språk.

En annan uttröttande egenskap han har, är den väldiga aptiten. Mat i alla former, vid alla tider på dygnet och under vilka förutsättningar som helst, är hans melodi. Får han inte det, så talar han på ett mycket övertygande sätt om att vi är elaka människor som låter honom långsamt svälta ihjäl.

Nå, så var det då halvårskalas. Det firades i fredags med en tur till veterinären, där han fick en grym tatuering i örat och sin första kattpestvaccination. Som bonus avlägsnades också de ädlare delarna av hans fysiska mandom.

Märkligt nog så uppskattade han inte alls sina halvårspresenter. Det verkade faktiskt inte som om han ens förstod hur djupt vår omtanke går, och hur generösa vi varit. Han surade.

Total tystnad utbredde sig i hemmet. Inte ett pip, inte ett mjau – ens i den mest kortfattade versionen – kom över hans hårt åtstramade kattläppar. Mat lockade inte – varken under fredagen (vilket kan vara förståeligt efter narkos och allmän skrämsel) men heller inte under lördagen eller söndagen.

Så här i efterskott kan jag se en förändring. Kulorna borta – kommunikationen borta. Kulorna borta – aptiten reducerad.

Det här anstryker en tråd i min hjärna - att detta faktiskt påminner mig om kvinnligt/manligt beteende. Flera män i mitt tidigare liv stämmer in på det här till viss del. Under de perioder de inte upplevt ha fått sin manlighet bekräftad, så tiger de. De tiger ihjäl sin vardag, sina sociala kontakter och sina eventuella nya relationer. De börjar göra annat än njuta av fredagsölen och majschipsen, oxfilén och pommes Chateau med persiljesmör. De börjar träna, eller dansa eller samla vapenrepliker. De tränar, dansar och samlar först lite, sedan lite till och till slut vill de bli bäst i klassen. De väljer bort sina nya flickvänner för att svettas, dansa och samla med nya kamrater (läs: kvinnor) i träningshallar, dansarenor eller föreningslokaler 24-7. Så spricker de nya förhållandena och de upplever sin manlighet hotad, och så börjar cirkeln om igen.

Eller så kan man se det ur ett rent allmänmänskligt (eller allmänanimaliskt) perspektiv. När vi upplever vårt innersta ”Själv” hotad – kastrerat – då tystnar vi. Vi surar, deltar inte i det sociala spelet, vi ”äter” inte. Vi tar ner kommunikationskanalerna.

Det har jag sett alldeles för många gånger – inte enbart med x-en då, utan också på arbetsplatser och i skolor. När någon stampar på våra ”kulor” – då stänger vi ner. Eller också svara vi med en intensiv attack för att återvinna den förlorade potensen. Lite som Adolf Hitler och Joseph Stalin – impotenta och oroade av sin alltmer utvecklade paranoia beslöt de (av olika skäl måhända) att attackera sin omgivning.

Nu tror jag ju inte att någon av mina ex eller arbetskamrater med ”kulorna i kläm" skulle anordna utrotningsturnéer eller pogromer – det jag menar är att upplevelsen att få sin identitet avskalad, fimpad och undervärderad förvandlar oss, ger oss andra uttrycksvägar och andra förhållningssätt till tillvaron. Oftast inte till det bättre – eller ens till något för framtiden utvecklande. Oftast ger det oss bara Bad Breath i slutänden. Men det ser vi inte när vi är mitt i kaoset. Då ser vi bara att vi gör något för att utveckla oss ur dödläget, återupprättelse och odefinierbar hämnd.

Själv behöver jag just nu bara ett riktigt bra och materialfast baseball-trä, en mörk och avskild gränd och en nypa tur för att lossa mina ”kulor” ur klämman.

Nu har katten mosat i sig en halv påse ”hjärta och fasan”. Han kanske är på gång igen? Hur är det med matte, tro? Nja, hon kan nog inte komma upp på banan med hjälp av "hjärta och fasan", men kanske med lite kli under hakorna....?