Trots EU-problem, oväder och världsrevolutioner har jag suttit i min egen lilla bubbla ett tag. Och jag har nog vuxit lite.
Jag har under flera år levt 24-7 med evigt malande tankar på hur jag ska “hitta nyckeln”. Nyckeln till bekräftelse, nyckeln till att få spegling på mig själv. Vem är jag? Går det att älska mig? Betyder jag mer än annat? Osäkerheten har förpassat mig till ett mörkt hörn, där allt som inte pekar på mig (utan på någon eller något annat utanför relationen) blir ett ifrågasättande av mitt värde. En ny tidningsprenumeration, en hund som vill bli kliad, en kamrat som skriver mail, ett nytt intresse – allt blir hot som sänker och tröttar.
Jag har blivit sjuk av att försöka bli bekräftad. Så jag var tvungen att skapa en omorientering för att bli frisk igen.
Jag läser en krönika i DN idag där Jonas Thente använder uttrycket ”rädslan för att bli utloggad ur verkligheten”. Det klack till i bröstet, när jag läste det. Det uttrycket är så på pricken beskrivande för den rädsla jag så lång tid levt i.
Efter veckor av eruptioner och relaterande ensamövningar vet jag nu, att allt som händer har minst två dimensioner. Allt som sker, sker av en orsak – kan tas tillvara. Skulden kan falla av mina axlar – jag är inte ensam ytterst ansvarig för allt som händer. Jag bär inte ensam alla bördor.
Man har alltid minst en medpilot som påverkar skeendet. Det är en lättnad att se det. Att förstå varför och vad som påverkade.
Nu känns jag lätt, trots tröttheten och saknaden. Jag – typ - hänger på korset och visslar ”Always look on the bright side of life”.
Nothing is either good or bad, but thinking makes it so. (Hamlet, Shakespeare)
Men – för att gå tillbaka till ”dagens finding” – läs Jonas Thentes krönika. Awesome.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar