Fattiga tankar

Livet och måtten på hur vi har det i livet är olika. Föränderliga. Eller oföränderliga -  det beror på det interna (och externa) perspektivet.

År 2004 var ca 10 % av svenska folket fattiga. Fattig i Sverige på 2000-talet betyder att man lever under socialbidragsnormen.  Jag ska inte försöka reda ut evolutionsprinciperna i fattigdoms-Sverige – det har bloggen Storstad redan gjort.

I Sverige vimlar vi runt med olika förskönande eller differentierande begrepp för fattigdom. Vi kallar den ”relativ”, ”absolut” eller ”låg ekonomisk kapacitet”. Resultatet blir ändå detsamma. Antigen fixar man att vara som alla andra, eller också står man ut i negativ ekonomisk bemärkelse. Från regeringens sida försöker man förklara hur fattigdom uppstår och hur den ska hanteras i ett modernt samhälle som Sverige. Man exkluderar vuxet folk och fokuserar på ”barnfattigdom”. Då slår man an rätt valstrategiska strängar. Vem i väljarkåren vill, att en unge ska behöva känna sig fattig?

Tanken är att en person trots allt är att betrakta som ”fattig” om hon inte har råd att leva på en någorlunda normal nivå i sitt eget samhälle och därmed utestängs från social samverkan. Har alla andras ungar både cyklar och egna datorer blir det svårare för dina egna att vara utan. Där har vi det ” relativa fattigdomsbegreppet” i Sverige. (Håll det i minnet - definitionen känns som en plantskola för blivande curlingföräldrar....)

Men - det är intressant att jämföra de globala perspektiven.

I den totala världsgemenskapen levde 1,4 miljarder människor i försöket att överleva på 1 dollar om dagen år 2009. Slå det, om ni kan.

Man kan också fundera över de regionala perspektiven. För de finns. Även om vi inte gärna vill se dem.

Jag har skaplig insyn i hur föräldrar med ungar i samma åldersspann som jag (tonårsföräldrar) i olika landsändar har det. När jag som ensamförsörjare till 3 döttrar i Stocksholmsregionen försöker mig på en kalkyl, så ser jag att:

·         Tre ungar ska ha busskort för 12 000 om året

·         Tre ungars kommunikationsutrustning (mobilräkningar, internet mm) kostar ca 1000 SEK per månad

·         Sportaktiviteter genom skolan kostar ca 600 per månad

·         Synkorrigering kostar fullpris, dvs ca 4000 per år

·         Fritidsaktiviteter (utanför skolan) kostar ca 1500 per månad

I andra delar av landet är busskort, sportaktiviteter som skolan anordnar, synkorrigeringar mm fria för barn under 18 år. Fritidsaktiviteter verkar också vara billigare på många andra ställen. Ridskoleavgift i Dalarna är hälften så dyrt som i Stockholm, t ex.

Varför är det dyrare för mig som mamma att ge mina barn det de ”behöver”, jämfört med om jag är ensam mamma och bor i Borlänge? ”Behöver” barnen i Borlänge samma saker som barnen i Stockholm? Eller är det ett utslag av lokal hysteri? Grupptryck? Ungar i Stockholm har sina kompisar på samma avstånd som om Borlänge-barnen skulle ”chilla” med ungar som bor i Falun? Alltså behövs tillgång till kollektivtrafik. Ungar i Stockholm ska/måste vara coola. Då funkar inte en Sony Ericson Elm. Det måste vara en iPhone eller en Android. Funkar en Elm i Emmaljunga? (Kom nu ihåg regeringens definition av "relativ fattigdom" som jag beskrev tidigare...)

Jag vet inte. Men tack vare mina kontakter utanför navelskåderiets Stockholm, så har jag förstått att man cyklar till sina kompisar, till träningen, till skolan, till bion. Att man inte blir idiotförklarad om man inte har ett visst märke på kalsongerna eller mascaran utan har ett slags kamratvärde ändå. Vad tror du? Det kan vara så, att jag är helt ute och cyklar igen, vad vet jag?

Det jag dock är mycket tacksam över är att vi inte bor i Bolivia eller Botswana. Då hade vi varit ”absolut fattiga”, oavsett definition - om man betänker var jag befinner mig i den socialhistoriska näringskedjan, alltså.