En välsignad dag....

I de södra delarna av Afghanistan, där talibanerna har sitt fäste, ökar opiumproduktionen. 90 % av världens opiummarknad domineras redan av Afghanistan – trots detta kör de på, utökar och trappar upp.

När ska mänskligheten upptäcka att krig, fattigdom och imperialism i alla former driver fram destruktiva och monstruösa näringar, som – om inte krigen, fattigdomen och slaveriet gör det – förtrycker, förgör och dödar? När ska människan betala mer för potatis och broccoli än de är beredda att göra för narkotika, tobak och kaffe?

Girigheten driver fram elände och rena farligheter. En nymiljökatastrof har inträffat vid Nya Zeeland. 130-350 ton olja redan läckt ut från fartyget. Sälar, valar, fåglar och delfiner har redan dött.

Allt i den globala kommersens namn. Ett väldigt stort och rejält lastat fartyg kör i försiktiga 17 knop i lugna vatten och slår i ett extremt väldokumenterat rev mitt i natten. Hur då, kan man undra?

Det påminner lite om Håkan Juholts äventyr. Lugnt och försiktigt, från egentligen ingenstans, kör han ut på de stora politiska haven, fullastad med förtroendekapital för att frakta hem den nya socialdemokratin. Men naturligtvis – slår han i ett av de extremt väldokumenterade reven – ”Egna förmåner ska behandlas med respekt och försiktighet – Läs reglerna noga, så att du inte får smäll på fingrarna!” Men han var tvungen att köra rätt in i stenen….. – I samma ögonblick som jag fick besked om att jag hade gjort fel har jag försökt rätta till det, sa han. Det gjorde säkert kaptenen på det libanesiska lastfartyget också, men lik förbannat läckte hundratals ton olja ut…

Själv har jag det lugnare. Idag skulle jag träffa min mentor. Jag väntade på honom utanför en restaurang. Han var sen, så jag blev stående utanför en bra stund.

Plötsligt, när jag står där, så träffas jag av känslan av att det var viktigt, att jag hade fått vänta. Att jag fått en stund; en möjlighet att se mig omkring. Att faktiskt se; känna vilken fantastisk dag det är. 

 En av dessa sällsynt vackra höstdagar, där solen strilar ner genom lätta molnskyar. En dag av tusen, då jag har kameran i väskan.

Vattnet glittrade som silver, och ute i bukten låg några stora segelfartyg och väntade på uppmärksamhet.

På stranden struttade några kanadagäss lite märkvärdigt, och bort ifrån min väntplats svepte en träbro farligt nära vattenlinjen.

Jag tog in, andades några extra tag och insåg att livet ger mer än det tar.

Jag behöver inget opium från Afghanistan, jag behöver inget som de överlastade fartygen fraktar över De Sju Haven - jag behöver bara en stunds väntan på min kloka mentor i höstsolens svaga strålar. Då vet jag vad som är viktigt.

Och jag behöver kärlek från JU. Och det får jag.  

Jag är "home free".