Sår i själen

Jag har ett djupt sår i hjärtat – såret efter generationers felbedömningar, arrogans och lågempatiskt tänkande.

Djupt inom mig är jag prärieindian. Eller kanske pygmé. Eller beduin. Kanske same.

I min benmärg skriker minoritetsbefolkningarnas DNA efter utlopp och bekräftelse. Och jag vill ge dem det.

Överallt i historien och i världen idag springer människor – av kött och blod och av kvinna född – för att undkomma våld, smärta och död som vi vill åsamka dem. Vi tar oss rätten att bestämma om deras levnadsvillkor är bra, om deras sätt att se på omvärlden är acceptabelt. Tycker vi inte att det faller oss i smaken, så utrotar vi.

Vi utrotar valdjur, vi utrotar rovdjur, vi utrotar människor.

Vad är det med oss? Vill vi inte leva? Vill vi begå kollektivt självmord?

Vad fan är det frågan om?

Tȟatȟáŋka Íyotake - jag vill sitta vid dina fötter än en gång och fråga dig vad livet egentligen gå ut på. Red Cloud - jag sörjer din försvunna insikt. Var är ni nu - för mitt vägledande?

Finns det något sätt att rensa upp, re-start, börja om från början? Skulle det bli annorlunda?