Otrohet och Allah Akbar

Nu smäller det. Överallt. I Saudiarabien. Bahrain. Yemen.Libyen. Allahu Akbar.

Namnet Libyen hittades på av ockupationsmakten Italien 1934. Här har fenicier, greker, romare, vandaler, bysantiner, turkar, italienare, fransmän och britter härjat fritt i årtusenden. Under Mussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression av folkmordskaraktär. Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.

Någon blev förbannad. 1951 utropade Libyen sin självständighet som Förenade Kungariket Libyen, en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris.

Sen kom oljan. Och förstås missnöjet med att inkomsterna från oljan fördelades aningen illa. Grogrunden för en förändring blev minst sagt stark. 1969 genomförde militären en statskupp ledd av Muammar Abu Minyar al-Gaddafi. Kung Idris var hos doktorn i Turkiet (jo, faktiskt!) och därmed out-of-sight. Monarkin avskaffades och den Libyska arabrepubliken kunde utropas utan mankemang.

Nu är det andra bullar som gäller. Gaddafi är skit. Säkert dras kung Idris fram ur det forna mörkret som hjälte för en del av den libyska eliten. Allt är utbytbart.

Allt är utbytbart. När min farmor som statarkärring i början av 1900-talet ingick äktenskap med statdrängen Karl Sven Leonard Borg – då gjorde hon det med förvissningen om att hon inte var utbytbar. Hon var arbetssam, oförvitlig, erhöll medborgerligt förtroende och kunde sin katekes. Därför skulle hon inte kunna bytas ut. Idag byts vi ut av oklara skäl om det inte riktigt passar, om det gnager i lagren.

Behöver vi människor känna, att vi är outbytbara någonstans? För att känna trygghet menar jag. Känna, att vi har en plats – en arena – där vi spelar home-free? Tilliten till att vi har vår plats på jorden.

Jag menar inte, att Gaddafi ska känna sig säker på sin plats, sin position. Jag menar tvärtom att han ska frukta för sitt liv, sin plats på jorden.

Men för oss alldeles vanliga dödliga, som alltid försökt göra rätt, försökt finnas i empatiska rörpostsystem, alltid försökt älska och förlåta: varför ska våra liv, vår trygghet, vår föreställning om världen – förvandlas till en libysk öken?