Inget modebloggande här heller, Ulrika......

2010 kommer jag att minnas som året då ingen i min närhet dog. Döden gick förbi det året.

Hos mig. Däremot så dog 295 000 människor världen över i olika naturkatastrofer. Tahiti, Pakistan, Kina, Ryssland.

Om varje människa, som översvämningarna, jordbävningarna och bränderna tog, i sitt hjärta rymde 30 andra – då drabbades nästan 9 miljoner människor av katastroferna. En hisnande tanke, en förödande smärta.

Så är det att vara levande människa. Vi drabbas, vi sörjer, vi överlever. Som Marianne Fredriksson skriver i sin bok ”Hanna, Anna och Johanna”:

- Jag tror inte vi människor vore människor om inte sorgen fanns.

Som om vi behöver en relationspunkt för att veta vad som är bra i våra liv. En motvikt till övermod och hybris, lättsinne och ytlighet. Plötsligt slår den till, skjuter oss i knäna så att vi tvingas lägga pannan mot marken och inse, att varje del av tiden har ett eget värde – ska tas tillvara. Vi tvingas erkänna att vi saknar, att vi behöver andra varelser för att våra själar ska ha det bra. Så växer vi och blir starkare. Ärren efter sorgerna och förlusterna blir starkare än vävnaden runt omkring.

Men i ovan nämnda bok finns ytterligare ett konstaterande som är så sant:

- Men i varje ny storm värker det i de gamla ärren.

Så dessa 9 miljoner människor som bara under 2010 drabbades av det som inte får hända kommer att bära det med sig resten av sina liv. De kommer att påverka sina barn, sin omgivning och sina framtida människor med sina tysta ärrbildningar. Inom ett par generationer kommer miljarder människor att bära cellminnen av 2010 års naturkatastrofer.

Precis som vi idag gör, efter tidigare händelser.

Därför är jag extra glad åt, att 2010 för mig blev ett år utan personliga katastrofer – så att jag slipper bidra negativt till brahman – Världssjälen - ytterligare.

Jag har allt lite Thomas Di Leva i mig, eller hur?